Rädslan för hämnd bästa botemedlet -- en intervju med två tidigare (?) ungdomsrånare

Anton och Bojan, båda 19 år, säger med uppriktig kroppshållning att de slutat råna folk på mobiler och annat. Att de inte är kriminella längre.

De står vid det hörn, nära hissen, där de brukade ha sitt ”högkvarter”. Här drack de sig fulla på öl, rökte på och planerade kvällens rånarodyssé. Här var utgångarna så många att polisen aldrig lyckades ta fast dem de gånger de försökte.

Två killar - något över 20 - kliver plötsligt ut ur hissen. Den enes ögon är stora som tefat. Han går fram mot Anton, som är lugnare än Bojan, åtminstone på ytan, och börjar med ett flin knuffa honom. Helt utan orsak verkar det som.

Killen är påtagligt aggressiv och ser riktigt galen ut i ögonen. Han förefaller hög på något mer än hasch, kanske Rohypnol. Knuffarna övergår snart i slag mot kroppen och ansiktet. Anton låter sig kastas runt i den trånga korridoren likt ett blad som om och om igen bärs upp av en vindpust. Anton försöker inte ens göra motstånd.

– Han gick i vår skola och var värsta tönten då. Det är bara på skoj, säger Bojan utan att titta på det som händer med hans vän.

Den aggressive killens kompis verkar inte ens veta vad som pågår. Det enda han säger är att det inte syns på hans ögon vad han gjort, de är nämligen inte alls röda. Med ett stort leende visar han upp den lilla flaskan med ögondroppar som tar bort all blodsprängdhet.

– Jag har köpt dem i Sverige.

Till slut beger de sig iväg. Anton, som nu har ett tydligt blåmärke över höger öga, ser skakad ut. Efteråt nämner de inte det som hänt. Kanske för att inte framstå som svaga.

Strax fortsätter Bojan att berätta om rånandet. Han säger att de rånade alla som befann sig på fel plats och hade en schyst mobil. Att de var invandrare hindrade dem inte. De begav sig heller inte särskilt på svenskar.

– Vi ville bara ha pengar. Vi tänkte inte på att råna svenskar därför att vi var avundsjuka på deras liv och saker, svarar Anton på en direkt fråga.

Så varför började du skolka, råna och allt det andra?

– Det kan jag inte svara på. Det bara blev så, berättar han en sen kväll på telefon.

När han pressas verkar det som att han ändå inte vill svara. Däremot säger Anton att han var duktig i skolan tills allt rullade igång. Han bor fortfarande med sin mamma och pappa. Pappan har egen affär och kom till Sverige efter att ha deltagit i kriget i hemlandet.

De två äldre bröderna och den yngre systern har alla ”vanliga” jobb. Ingen i familjen har varit eller är kriminell. Han var pionjären.

När de rånade brukade det räcka med att be om sakerna, offret blev oftast vettskrämt och gav genast ifrån sig allt de ville ha. Om inget hände kunde de dela ut en örfil. Om inte det fungerade fick offret titta på ett vapen, som en kniv. Men ibland slog de offret tills det låg ner.

Det gjorde de när offret vägrade lämna ifrån sig det de ville ha. Enligt Anton var offren alltid män, aldrig kvinnor.

Kniv och ibland teleskopbatong var det som gällde. Det gav känslan av att våga råna nästan vem som helst. I slutet hade de också en pistol. Men den behövde de aldrig visa mer än en gång.

Fast särskilt en gång kunde de ha råkat riktigt illa ut. Några jugoslaviska storebröder i Alby, vars småbröder Anton och Bojan bråkat med, jagade efter dem och de hörde skotten gå av. Men om storebröderna verkligen hade velat träffa dem hade de nog lyckats.

Anton kallar det som hände en kväll för lite över ett år sen för en väckarklocka. Det var vid Kungsgatan / Vasagatan och Anton hade kommit lite efter sina kompisar.

Han såg hur en kille knuffade till en av kompisarna. Anton sprang ikapp och det blev bråk. Plötsligt satt Anton gränsle över en i det andra gänget med en kniv i höger hand. Men en av kompisarna knuffade bort honom.

I dag vet han inte om han verkligen skulle ha stuckit honom. Det är lätt att tolka Antons kroppshållning, där han sitter ensam på stolen i det stora rummet på ungdomsgården, som att det var nära att han fått leva med bördan av att ha dödat en annan människa.

Bråken och rånandet blev allt jobbigare. Men det berodde inte på ett nyutvecklat dåligt samvete att Bojan slutade också.

– Till slut var jag tvungen att vända mig om hela tiden för att någon vi rånat kunde finnas bakom min rygg. Vi rånade så många, ibland tog vi stora personer. Jag var rädd att de skulle hämnas eller att vi skulle gå på fel person, säger Bojan.

Han påstår att han inte har ett dåligt samvete för något av allt det han gjorde. Skälet är, enligt Bojan, att han lagt allt det som hände bakom sig och inte kommer ihåg det som hände.

– Men jag är inte stolt över det.

Det var Anton som slutade först. Det som skyndade på Bojan var att han åkte fast för ett personrån. Föräldrarna fick veta vad han hållt på med och eftersom han snart skulle fylla 18 ökade även risken att dömas till fängelse om han åkte fast igen.

Anton, hur kom det sig att dina föräldrar aldrig fick reda på det du gjorde?

– De hörde rykten om mig. Men de såg aldrig det jag gjorde med egna ögon. De ville tro det bästa om mig, säger Anton, som beskriver livet utan brott och droger som tio steg uppåt.

– Jag saknar inget från den tiden.

Och tjejerna, hur går det med dem nu?

– Varken jag eller Bojan har någonsin haft problem med tjejer, säger Anton lätt stött.

Den där mobilen du har, har du köpt den för egna pengar?

– Den är min flickväns, säger Anton med ett snett leende.

När han ställt sig upp får han ett fundersamt uttryck över ansiktet:

– Det är verkligen skillnad på flickvännerna då och nu.

Däremot står han fortfarande väldigt nära vännerna från rånartiden. De ställer alltid upp för varandra. Om det är någon som mår dåligt lyssnar de på honom, om någon slängs ut får han sova över hos någon av de andra. Men det han säger ger en helt speciell definition av frasen ”att ställa upp för varandra”.

– Det skulle jag göra om någon av dem behöver hämnas.

Timothy Tore Hebb

PS: Anton och Bojan heter något annat egentligen.