Försäkringskassan jagar sedan 2003 långtidssjukskrivna med blåslampa – på regeringens direktiv. Varje månad dras sjukpenningen in för cirka 1000 personer. En oktoberdag var det Pia Vannesjös tur. Trots två läkarintyg som visade att hon fortfarande var sjuk, och trots att hon inte hade fått någon rehabilitering under de fyra år hon varit sjukskriven, fick hon plötsligt inte längre några pengar från försäkringskassan. Dödsångest var hennes reaktion.
Pia Vannesjö är åter i tjänst som diakon efter fem års utmattningsdepression. Under sin sjukskrivningsperiod hade hon inte kontakt med någon handläggare på försäkringskassan. Hade hon fått stöd tidigare tror hon inte att hon skulle ha behövt vara borta från arbetslivet så länge.
Med sin vita krage ser Pia Vannesjö ut som en präst – om det nu inte vore för att hennes skjorta är diakonens ljusgröna. Hon är äntligen tillbaka i tjänst efter fem år som långtidssjukskriven.
Pia Vannesjö säger att hon fick dödsångest när hon förlorade sin sjukpenning. Hon börjar gråta när hon ska berätta. Efter en stund samlar hon sig och börjar beskriva hur det var hösten 2004 då hon plötsligt förlorade sin sjukpenning – efter fyra års sjukskrivning – och hur det var att under alla dessa år sakna en handläggare på försäkringskassan, någon som brydde sig.
Pia Vannesjö delar sin erfarenhet med många andra. Varje månad drar försäkringskassor landet runt aktivt in sjukpenningen för cirka 1000 personer. Alla dessa individer är små delar av regeringens storslagna mål att sänka antalet sjukdagar med 50 procent mellan 2002 och 2008.
Detta mål kommer av allt att döma lyckas, uppger försäkringskassan, samtidigt som ingen med säkerhet kan säga att svenskarna faktiskt blivit friskare. Handläggarnas uppgift är bara att leta överallt efter möjligheter att dra in sjukpenningen för de långtidssjukskrivna.
För Pia Vannesjötog det ungefär 15 dagar mellan beskedet och att sjukpenningen faktiskt drogs in.
– Det var att antingen att gå till socialen eller att börja arbeta på heltid som gällde. Men vid den tidpunkten klarade jag inte av att anstränga mig alls. Jag låg tre dagar i sängen utan att äta och resa mig upp och visste inte varifrån jag skulle få pengar nu när sjukpenningen drogs in.
Hon berättar om en Kafkaliknande situation som började redan när hon inte längre klarade av arbetet som församlingsdiakon och blev sjukskriven för utmattningsdepression i december 2000. Under de fyra åren hon var sjukskriven fick hon aldrig delta i något rehabiliteringsmöte och det var först i slutet av sjukskrivningen hon fick träffa en handläggare.
På ett rehabiliteringsmöte ska den sjuka, arbetsgivaren, sjukskrivande läkare och försäkringskassans handläggare tillsammans utreda hur den sjuka ska kunna återvända till jobbet.
– Min arbetsgivare lyckades inte få försäkringskassan att ställa upp på ett sådant möte. Det betydde att arbetsgivaren inte kunde hjälpa mig med arbetsrehabiliteringen. Och min arbetsgivare ville att jag först skulle få behandling för utmattningsdepressionen och någon sådan hjälp fick jag inte och hittade inte.
När hon efteren längre tids sjukskrivning började må lite bättre ville hon återvända till jobbet successivt, men i en annan församling, för det var för svårt att träffa alla hon jobbat med tidigare där hon blivit så sjuk.
– Det var lite känslan av att bränt barn skyr elden, men jag hade ingen på försäkringskassan att prata med om detta, eftersom jag saknade en handläggare.
Tiden gick. En dag sommaren 2004 fick hon en handläggare som meddelande att hon tänkte begära ett utökat läkarintyg av Pias läkare (för att Pia skulle fortsätta få sjukpenning), men läkaren trodde inte det skulle hända, så Pia slutade oroa sig för det.
– Min handläggare tyckte att jag kunde jobba som spärrvakt på SL. Jag var inte alls redo för det, jag var fortfarande utmattad och stresskänslig.
När Pia Vannesjö försökte komma tillbaka till arbetet på egen hand, genom att gratis leda meditationsgrupper några timmar varannan vecka, tog den nya handläggaren det som ett bevis på att Pia Vannesjö kunde börja jobba heltid igen. I oktober 2004 togs det ödesdigra beslutet.
Det fanns naturligtvisen utlösande orsak till att hon plötsligt tog slut: År 2000 dog Pias mamma. Förlusten var tung och rörde upp många gamla ärr inom henne och hon tvingades sjukskriva sig. Hon trodde att hon skulle vara tillbaka på jobbet efter två, max tre veckor. Då skulle sorgearbetet vara klart. Men det som hände inombords låg utanför Pia Vannesjös kontroll och hon sjönk ner i en utmattningsdepression.
– Plötsligt kände jag att jag inte ville någonting längre, jag ville bara vara i fred. Nu var jag, som tidigare hjälpte andra, i behov av hjälp. Men jag fick ingen hjälp och jag orkade därför allt mindre.
Hon vet inte exaktvarför hon kollapsade, men hon har en teori. Under 12 år (från slutet av 80-talet) jobbade hon inom psykiatrin som kurator, samtidigt som hon fick egna barn. Hon beskriver det som att hon var tvungen att ta hand om vuxna barn på arbetet och små barn hemma. Där lades grunden till den bräcklighet hon senare bar med sig när hon började jobba för kyrkan 1997.
– Jag var en sådan människa som inte satte gränser mot dessa svårt psykotiska patienter. Det tömde mig på psykisk energi. Men utbrändhet var inte något som kom plötsligt, den kröp sig på mig. När mamma dog kom gamla problem upp till ytan och då orkade jag inte mer.
Samma år som hon bytte yrke skilde hon sig också. Trots att hon haft gemensam vårdnad och hela tiden haft en bra relation till sin före detta kände hon sig ofta uppgiven de första åren efter skilsmässan. Det var svårt att räcka till som förälder med läxor och skolkontakter. Dessutom blev hon väldigt trött när det blev för mycket intryck.
– Jag är glad för att barnen var lugna, men de fick inte ta hem vänner under de svåraste åren. Det orkade jag inte.
Under sjukskrivningenhade Pia Vannesjö som sagt ingen kontakt med någon handläggare på försäkringskassan.
– Jag hörde av mig upprepade gånger utan att någon ringde tillbaka. Jag fick ingen hjälp med arbetsrehabiliteringen, utom en gång när det föreslogs att jag kunde koka kaffe på mitt gamla jobb. Jag kände mig mer och mer ensam och orkade inte ta några egna initiativ.
Pia Vannesjö försökte i stället få hjälp på egen hand. På Ersta sjukhus kom hon med i en rehabiliteringsgrupp för utbrända efter 1,5 år i kö.
– Tanken var att vi skulle stärkas genom att lyssna på varandras problem, men jag orkade inte det och slutade snart. Fast att jag överhuvud började använde försäkringskassan senare mot mig när den drog in sjukpenningen. Jag hade ju lagt upp min egen arbetsrehabilitering.
Hon beskriver det också som väldigt kränkande att handläggaren inte trodde på henne, trots att hon hade två sjukintyg, det ena från en specialistläkare i psykiatri, det andra från en privatpraktiserande psykiatriker.
– Bägge tyckte att jag hade ett fortsatt behov av sjukskrivning och arbetsträning. Försäkringsöverläkaren, som jag aldrig träffade, bedömde min sjukdom utifrån mina tidigare läkarintyg. De visade att jag fortfarande var sjuk, trots detta ansågs jag kunna stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, till 100 procent.
Så räddades honav gonggongen i sista stund. Hon fick ett avgångsvederlag på en årslön från sin arbetsgivare. Det gjorde att hon kunde besöka rehabiliteringscentret Hälsonätet, som bekostas av Landstinget. Hon gick dit under 1,5 år och fick hjälp av olika stödpersoner. Utan den hjälpen är hon säker på att hon inte jobbat i dag.
Nu har Pia Vannesjö en halvtidstjänst som diakon i en ny församling. Att hon är tillbaka på arbetet förklarar hon med att hon i början kravlöst fick "leka arbete".
Det tog fem år för dig att återvända till arbetslivet. Vad önskar du gjorts annorlunda?
– Jag önskar att försäkringskassan visat mer flexibilitet. Om jag kunnat arbetsträna tio procent med något annat än att koka kaffe hade jag kanske återvänt till jobbet mycket tidigare.
Då hade jag sluppit må dåligt så länge.
– Så önskar jag att det funnits tidig hjälp med utmattningsdepressionen, då hade jag inte förstört så många år av mitt liv.