Professorerna Robert D Putnam och Henry Montgomery om verklig och inbillad otrygghet och rädsla
Skrämselhicka: Den ökade rädslan i samhället får en rad olyckliga konsekvenser: isolering och misstro. Att i det läget ropa på mer polis och övervakning är naturligt, men sådana åtgärder kan också motverka sitt syfte.
Trygg och rädd hamnar högt på listan över de vanligaste orden i medierna i dag. Säger det något om den tid vi lever i? Ja, om medierna är en temperaturmätare av ett kollektivt svenskt psyke. Och många opinionsundersökningar visar att allt fler av oss blir allt räddare och allt mindre trygga.
Varför ökar rädslan och minskar tryggheten just nu?
En anledning är att vi har fått högre krav på perfekt trygghet. Det menar Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet. Han forskar på människors attityder, värderingar och känslor - hur mentala utgångspunkter påverkar synen på omvärlden.
– Trafikolyckor var vanligare på 1950-talet. Men då tänkte man inte på riskerna med bilar. Det ska vara total säkerhet och ingen risk numera. Tidigare accepterade man risken.
Samtidigt är detså att vi känner oss mindre skyddade än förr.
– Vi lever i en mer individualistisk tid och är mer alienerade i förhållande till människor omkring oss. Vi bryr oss mindre om andra i närheten. Vi är inne i våra egna världar. Det skapar samtidigt en acceptans för hur andra väljer att leva sina liv. Men det gör också att många känner sig mindre trygga.
Att ingå i den globala byn bidrar ytterligare till att vi inte känner oss lika skyddade som förut. Terrorattacker som sker i USA, Spanien och Turkiet är inte längre så avlägsna.
– I början av 1970-talet såg jag en löpsedel i Göteborg. Stort uppslaget stod det "Göteborgare fast i hiss i 24 timmar". Längst ned med liten text stod det "100 000 indianer dödade". Det skulle nog inte hända i dag.
Han anser att det fanns en psykologisk buffert som gjorde oss särskilt trygga och höll osäkerheten på avstånd.
– Svenskar var det utvalda folket. Här fanns sociala och politiska lösningar på alla problem som kunde tänkas uppstå. Det tror vi inte längre. Vi är på väg från det trygga till något annat. Förändringar leder till starka upplevelser. Det bidrar också till att vi känner oss räddare i dag än tidigare.
Han tycker att samhällsångesten nu påminner om den smygande rädsla som uppstår innan man vet vad som säkert kommer att hända, om saker och ting ska braka ihop eller inte.
Han har exempelvis märkt hur passagerarna på tåget mellan Uppsala och Stockholm har förändrat sitt beteende. Kanske för att skydda sig mot det kommande sammanbrottet.
– Folk sätter sin portfölj på stolen bredvid sig. Man vill markera sitt område, maximera sin sfär och inte ha någon sittande bredvid sig. För några år sen skulle den som gjorde det ha fått arga blickar eller blivit tillsagd.
Risken med ökad rädsla är att man slutar gå ut, att föräldrar slutar släppa ut sina barn. Henry Montgomery minns själv hur han som åttaåring hade hela Stockholm som sin lekplats.
– Det vågar inte föräldrar göra i dag. Men när några vänner från USA, de bor i en förort till Los Angeles, var här med sina tonårsbarn blev de förvånade över att de kunde vara ute själva. Hemma vågade de inte låta dem gå ut runt hörnet. Så trots en rädsla för att tryggheten håller på att minska finns det mycket kvar.
Ja, utvecklingen som vi kan se i Sverige verkar ha gått mycket längre i USA. Bilden av amerikaner som Michael Moore ger i sin dokumentärfilm Bowling for Columbine är kanske överdriven, men ändå skrämmande, menar Montgomery: allt fler amerikaner skaffar vapen och barrikaderar sig för att kunna försvara sig mot hot "där ute".
Och stora delar av media gör sitt bästa för att underblåsa paranoian.
Så vad skaman göra för att känna sig tryggare?
Henry Montgomerys budskap låter krasst.
– Jag tror att vi måste acceptera en tillvaro utan illusionen av perfekt trygghet. När den illusionen ruckas reagerar vi starkt. Men om vi inte accepterar att leva med större risker, finns det en risk att vi börjar söka efter någon att skylla på. Någon som får bära skulden för att vi sparkades ut ur paradiset.
Han ser framför sig hur denna någon kan bli psykiskt sjuka eller invandrare.
Som en reaktion på den ökade rädslan har det uppstått nya sammanslutningar, där människor går samman i ett försök att öka sin trygghet. Henry Montgomery har personligen upplevt en ny sådan sammanhållning i sin bostadsrättsförening i centrala Uppsala.
– Det handlar en del om säkerhet. Vi turas till exempel om att patrullera källaren. Och så byter vi portkod titt som tätt. Tidigare hade vi inbrott, det har vi inte nu.
Fast oftast får rädslan rakt motsatt effekt. Det menar i alla fall Harvardprofessorn Robert D Putnam.
– Rädsla minskar möjligheten för människor att ha kontakt med sina vänner och grannar. Dessutom bidrar säkerligen rädsla till misstro mot främlingar. När rädslan ökar upplever människor att de måste stanna hemma mer.
Robert D Putnam gav med sin analys av dagens USA i boken Bowling Alone etablissemanget en kollektiv nervkollaps. Uppmärksamheten för boken blev lavinartad. Tesen, som är väl underbyggd med statistik, är att de sociala kontakterna i USA mellan grannar och vänner - stoffet som populära tv-serier som Seinfeld och Vänner bygger på - minskat kraftigt de senaste decennierna.
Personliga kontakter som får människor att göra saker med och för varandra baserat på ömsesidighet och ärlighet kallar han för socialt kapital. När det sociala kapitalet sjunker i ett samhälle ökar rädslan. I extremfallet stänger folk ytterdörren och sjunker ner framför TV:n.
Robert D Putnampekar på studier i både Storbritannien och USA som visar att brottsnivån starkt hänger ihop med hur djupgående de sociala kontakterna i ett bostadsområde är. Ju mindre kontakt, desto mer brott.
Initialt kan kanske rädsla göra att folk söker sig till varandra. Men i längden bidrar rädsla till att människor isolerar sig.
Attentatet mot World Trade Center kanske påverkade det sociala kapitalet positivt i början, men den effekten klingade i så fall snabbt av, påpekar han.
Rädsla och socialt kapital går aldrig hand i hand, menar Putnam. Det går inte att skrämma människor till ett större socialt utbyte. Men ett socialt utbyte kan lugna oroliga.
– Det finns två sätt för ett samhälle att minska kriminaliteten och därmed också rädslan. Det ena är att förlita sig på statlig repression fullt ut, med fler poliser. Det andra är att uppmuntra ett samarbete mellan medborgarna och polisen. I USA har det senare alternativet blivit allt populärare, säger han.
Det är särskilt populärt i stora städer, som Chicago. Där är denna samhällstillvända polisstrategi välutvecklad. Polismyndigheten arbetar tillsammans med de boende i olika stadsdelar.
– Mötena är öppna för alla och äger rum en gång i månaden. Där diskuterar man vilka specifika problemen som finns i området och vad som orsakar kriminaliteten. Sen jobbar man fram en strategi tillsammans. Den kan beröra till exempel park- eller skolförvaltningen, om det gäller ungdomsgäng.
– Jag tycker att det är ett bra sätt att lösa dessa problem.
Att helt förlita sig på fler poliser och bättre övervakningsteknik är fel väg att gå, menar Robert D Putnam.
Han betonar att han inte är paranoid men han vill inte att justitieministern John Ashcroft ska kunna titta på foton av honom. Dessutom tror inte amerikaner att staten är god, tillägger han. Men huvudskälet är att det inte rimmar med att öka det sociala kapitalet i samhället.
– Om grannar inte har kontakt med varandra blir det så klart svårt att välja denna väg. Då kan man bara förlita sig på fler poliser och mer övervakningsteknik. Det är lite som att önska sig att en allseende och omnipotent gud ska slå ner på alla ondskefulla.
Det finns enligt Henry Montgomery en paradox med ökad övervakning i form av bland annat kameror. Samtidigt som de ska öka känslan av säkerhet påminner de också om att det finns faror.
Det är svårt att tänka sig i dag att för några år sen vägdes alltid ingreppen i den personliga integriteten mot fördelarna med att installera övervakningskameror. Integriteten brukade segra då.
– När folk blir rädda accepteras övervakning och personkontroll, säger Montgomery.
Robert D Putnam,som själv levt i Sverige, säger att han inte vill avfärda den svenska oron för brottslighet. Men han pekar på att Sverige hamnar i topp vad gäller alla mått på sociala kontakter och social tillit.
Och dessutom är det möjligt att vända en utveckling som är på väg åt fel håll. I många av USA:s storstäder har det åstadkommits efter en mycket kraftig ökning av brottsligheten på 1970- och 1980-talet. På samma gång har rädslan minskat.
– För 20 år sen skulle min fru och jag inte ha vågat gå ut på kvällen i det område där vi bor, det är ett mycket urbant område i centrala Cambridge. Nu gör vi det hela tiden.
Åtta av tio vill få kameraövervaka hemma.
68 procent av de tillfrågade i Temos nyligen genomförda undersökning för bevakningsföretaget SOS Alarm ansåg att behovet av kameraövervakning hade ökat under de senaste tre åren.
I samma undersökning sade 84 procent av de tillfrågade ja till kameraövervakning av offentliga platser. Lika många sade även ja till att företag och privatpersoner får möjlighet att skydda sig själva och sin egendom mot olyckor, bränder och våld med hjälp av övervakningskameror.
2004 uppgav 29 procent av de tillfrågade i Stockholms län att de var med i "grannsamverkan mot brott", enligt Länsförsäkringars enkät. 2003 var andelen 20 procent.