Lite längre ner finns en intervju jag gjort med

textilkonstnär Anita Graffman om livet

och konstnärskapet.

Den här intervjun går ofta igång i inläst form.

Nedan går det att pausa mp3-spelaren eller sätta igång den.

Intervjun kan också laddas ner. I textform finns den längre ner.

Anita Graffman är en av Sveriges främsta texilkonstnärer.

Textilkonst har inte en så stark ställning i Sverige som konstnärlig inriktning.

Om det varit så hade Anita Graffman nog varit känd av var och varannan.

Om du klickar här kan du titta på 17 verk.

Det kan ta lite tid att ladda upp alla. Men det är det värt.

 Av Timothy Hebb

Anita Graffmans ögon är skarpa som få, och nyfikna, och leendet öppet och vänligt. Ögonen av slaget som lyssnar.

Ateljén är som en ansenlig, vit kub: mulet utanför och fönstren inte så stora men ändå fyllt av ljus härinne.

Två bildvävar på väggen, var och en ungefär tre gånger två meter. Mot den vita bakgrunden syns bara de, de står ut, drar till sig allt fokus, de pulserar. Mängder av större vävar ligger hoprullade i hörn.

Ett tjockt, avlångt paket på bordet ska till en utställning i Milano.

Anita Graffman är en av de betydande, svenska konstnärerna som inte är ett allmänt känt namn för de flesta. Även om de som är insatta i textilkonst vet vem hon är. Det beror nog också på att hon ägnar år åt att färdigställa en stor väv och att de sedan placeras på platser där allmänheten inte har möjlighet att se dem.

Hon behöver inte fundera.

"Jag tvekar inte inför att uttrycka mig storskaligt, gillar att verken får ta plats. Det ger dem en starkare taktil känsla. Vill att de buktar sig och bildar mjuka former i annars kala och sterila miljöer som vi har runt oss."

"Mina vävar, som man också kan kalla textila skulpturer, blir en motvikt till det hårda."

De stora bildvävarna som inte sällan föreställer havets dynamiska flöden kan transformera ett anonymt rum till sin motsats, den sortens rum som kan finnas på företag eller någon annanstans. Hon har till exempel gjort vävar åt IBM och Ericsson samt för Lunds universitet och KTH.

Och en större väv, Havens sång, föreställande ett virrvarr av vågor som rytmiskt sveper fram, är placerad centralt i Skeppsholmskyrkans stora sal, under en välvd båge mot väggen. Kyrkan som numera är avsakraliserad och heter Eric Ericsonhallen.

"Starkast betydelse för mig har havet och alla dess blåa nyanser. Jag har alltid bott nära vatten. Vattnet är både trygghet och utveckling för mig. Havets konstanta föränderlighet har inspirerat till att avspegla det om och om igen."

Men det som ser ut som eldens färger – sprakande rött, orange och gult i olika nyanser – går också igen. Hon säger att hon dras till blått och rött, där den förra färgen även står för hopp och den senare för äventyr.

Fyra år efter Konstfack, 1975, fick hon ett av tre uppdrag bland cirka 300 tävlande. Verket utgörs av de eldiga färgerna och var för Trygg-Hansas huvudkontor på Kungsholmen i Stockholm. Glaskristallen från 1970-talet som är ett så intressant och vackert uttryck för sin tids modernistisk arkitektur.

I Bergakungens sal fick verket heta och var en ridå på 60 kvadratmeter. När Anita Graffman accepterat uppdraget insåg hon att storleken gjorde det omöjligt att väva det inomhus, hon hade inte tillgång till ett tillräckligt rymligt rum i varje fall, men en vän föreslog att de skulle göra det på landet.

”´Vi lånar killarnas rörställningar för båtarnas vinterförvaring och bygger ett tält´, sa hon. Så vi reste ett enormt tält över ett stort träpodium på en äng på lantstället."

De byggde också ett rullbart trätorn för att komma åt de övre delarna, och arbetade hela sommaren i ur och skur och runt henne sprang och lekte de tre barnen, Malotte, Mattias och Malin. De hon fick från från 1965. Samtidigt som hon gick på Konstfacks textillinje samt inredarlinje mellan 1962 och 1971.

"En lärare kunde inte förstå varför jag somnade på lektionerna. Hon visste inte att jag hade små barn att ta hand om."

Mattor har det blivit för exempelvis Stadshuset i Stockholm. En matta på fem gånger fem meter med fem miljoner handgjorda knutar med vita och gråa linjer, som bildar ett labyrintmönster, och i övrigt kan färgerna beskrivas som just eldens.

Den kallas träffande för Labyrintmattan. Hon drömde om Stadshuset en natt och på morgonen ringde hon dit och det visade sig att de behövde en matta. Hon hade tidigare gjort den för en utställning och den tog upp jobbigt mycket plats i ateljén.

"Det var otroligt när jag lade dit mattan i rummet i Stadshuset och så passade snickeriernas färger perfekt till den. Husets tegel passade det orange och snickerierna det gråa."

Anita Graffman har gjort mattor för många fler rum. I Sverige för till exempel Lärarförbundet och Hyresgästföreningen. Och för utlandet, bland annat till svenska ambassader, som den i Indien, och till ett universitet i Kobe, Japan, liksom till Kajima Corporation, Japan.

Mattan för Lärarförbundet är en del annorlunda, vilket en betydande andel också är. Heter Nils Holgerssons resa och är från 1997, dekorerad med bland annat en flygande gås och en vinkande pojke. De olika färgerna som upptar hela kvadrater och rektanglar är de man skulle kunna se om man flög över Sverige, som det guldgula vetefältens.

Inspirationen kan också finnas i minnet av en skoldans eller i hågkomsten från en dröm.

"Ibland är det känslan av mänsklighetens ärvda utsatthet som ligger bakom. Fast oftast är det naturen."

Mattornas mönster och färger beror av rummets behov, förklarar hon. Vad människorna som ska vara i det mår bäst av, att mönstren skapar harmoni.

Labyrintmönstren i ofta olika starka färger går igen i flera mattor. Det är enkelt att ta sig ur mitten genom att gå runt runt i allt större cirklar. Men en hon gjorde nyligen har en kvadrat i mitten som är sluten.

Anita Graffmans första separatutställning med bildvävar ägde rum på Galleri Heland i Stockholm 1972.

1977 hade hon en på Lunds Konsthall och om den skrev Sydsvenskan: ”Stora vävnader likt skulpturer böljande ut i rummet.” ”Spår av liv” 1992 på Historiska museet var en omfattande separatutställning med eget och lånat som utgick ifrån hednatid och riddarromantik. Dagens Nyheter tyckte om ”det spänningsfyllda mycket vackra rum Graffman byggt av egna textilier och föremål lånade i museets källare”.

Och två stora separatutställningar i Japan. Hon har deltagit i samlingsutställningar 1975 och 2006 på Kulturhuset och på Liljevalchs 1988 i Stockholm. Även utomlands. Som på Designers Guild i Chicago, liksom på Världsutställningen i Sevilla 1992. För att bara nämna några.

I Japan kan man hitta två små “sittmattor” hos det kejserliga hovet och i ett av Tokyos konserthus hänger First frost, som är en hyllning till den svenska vintern. En väv med oregelbundna, mörkblåa, stora tofsar som faller ut och ner finns på Institutionen för blinda i Chicago.

Och Nationalmuseum har köpt in På mage vid fjärden till sina samlingar.

Det fanns särskilt en inspiration under uppväxten. Mormor Emmy, hon som efter andra världskriget nästan varje dag promenerade längs Stockholms gator till Röda korset och sydde pyjamasar till föräldralösa barn på kontinenten. Emmy som hade gått på Valands konstskola i Göteborg och alltid hade ett broderi på gång.

Jag tittar på ett svartvitt foto där Emmy och tre systrar sitter och broderar tillsammans. Alla har samma skarpa blick som Anita Graffman, de ser rakt in i kameran. Men de ägnade sig också åt att göra andra saker, som att läsa Ibsen.

"Ingen satt någonsin med händerna knäppta i knäet. Jag har kvar dukar som mormor har gjort och en gardinvåd med broderade mönster som systrarna gjorde tillsammans."

Före Konstfack var hon på väg åt ett annat håll. Efter att ha jobbat på ett sommarkollo med fattiga barn en bit norr om New York började hon läsa till barnpsykolog. Men hon kunde inte fortsätta för i mötet med barnens föräldrar insåg hon att de sällan förstod att de också behövde hjälp, och att de oftast var huvudskälet till att barnen mådde dåligt. 

"Den sista uppsatsen jag skrev jämförde barn som fick måla fritt med barn som fick måla efter en mall. Mina resultat visade att de som fick måla fritt utvecklar sin fantasi betydligt mer. Deras bilder blev mer levande."

Och särskilt i början av sin tid som textilkonstnär tog hon ut svängarna.

"Då uttryckte jag mig med kraft och abstraktion. Det blev ett friare uttryck där jag upplevde att jag mer målade med garner."

Hon skrattar först med ögonen.

Men hon har också gjort andra saker, som när hon fick ett plötsligt infall inför Kulturhuvudstadsåret 1998. Ett konstprojekt som planerades, förberedes och varade i fem år. Det började med att Anita Graffman en dag såg på tv hur en ung kvinna med utländsk bakgrund satt och grät över att hon hade så svårt att få kontakt med svenska kvinnor.

"Då tänkte jag att det här är ju inte klokt. Varför går det inte att integrera folk? Det ledde till idén att ta fram ett ´världstält´ där kvinnor från hela världen kunde visa upp sina barndomsträd. Om man kunde visa upp minnen av sina hemländers träd kunde det vara en brygga till universell och gemensam förståelse."

Textila broderier hängde från tältets tak föreställande kvinnornas träd i vad som framstod som verklig storlek, och blev det mest besökta projektet under hela Kulturhuvudstadsåret.

I tältet kunde man vandra runt i en skog av textila bilder och läsa allas berättelser om sina minnens träd.

De som deltog uppskattade det mycket och fick ett sammanhang och knöt band till varandra, fortsätter Anita Graffman.

"Det är synd att initiativet inte uppstått igen med den invandring som varit."

Så mycket arbete att det tog all kraft.

"Jag hamnade på sjukhus på grund av blodtrycket och kunde inte andas för jag jobbat för hårt."

Hur upplever du ditt liv hittills?

"Eftersom ´slumpen´ ofta har varit min bästa vän så kan jag som 86-åring känna mig helt nöjd. Jag är fortfarande en nyfiken människa som kan skratta och gråta."