DN Söndag

Nu skrattar vi åt det svarta

Komikerna tar upp ämnen som våldtäkt och
Förintelsen. Humorn blir allt svartare och mer
cynisk. Men skratten är tvetydiga, skriver
frilansjournalisten Timothy Tore Hebb i söndagens
spaning.

De flesta av oss vill skratta våra rädslor rakt i ansiktet.
Hahaha. Så när oro och ångest fyller samtiden blir vår humor allt
svartare och mer cynisk. Det är logiskt.

Därför väljer allt fler komiker humor som är rejält tabu och
verkligen utmanar den goda smaken.

Det nya svarta är den svarta humorn – men den passar inte alla.
Freja Hallberg, som var med om att starta radioprogrammet
”Pang Prego” med sin udda humor, är en del av denna nya våg.
En av hennes ståupphistorier handlar om hennes tankar om en
våldtäkt, där publiken sitter på helspänn och inte vet om den ska
skratta eller gråta.

– Det sägs ju att man får skämta om allt, men våldtäkt verkar
vara ett undantag. Trots att det ändå är något som berör oerhört
många. Jag hade aldrig hört någon göra det innan, så jag ville
prova, säger Freja Hallberg.

– Men jag ville inte rikta skämtet mot någon personligen, utan
snarare vända och vrida på perspektiven. Hur kan våldtäkt ens
finnas?

Hon tycker om den här sortens öppna humor, där hon kan prata
länge om att enhörningar är dåliga fantasidjur och svårigheterna
med att byta kön. Hon hoppas däremed så ett tankefrö hos
besökarna.

– När humorn blir intelligentare och djupare blir konsekvensen
att det också blir mörkare.

Att bara vara svart fungerar nog inte, humorn måste vara med
för att göra det hela uthärdligt. Jonatan Unge är en annan
svarthumorist och han kan stå länge och berätta historier som
hoppar fram och tillbaka.

Såklart utan typisk komisk poäng. Ett
exempel är hur han av misstag råkar kissa på ett barn, vilket
triggar ett existentiellt samtal mellan honom och barnet. Vilket
utmynnar i ingenting.

Såklart.

Några andra är Aron Flam, vars tankar (humor?) om Förintelsen
är riktigt absurda, Sandra Ilar, som släpper in oss i Blondinbellas
tankevärld, och Maggan Hammar.

– Om det ska analyseras kan man väl säga att det handlar om en
sorts katarsis, både för mig på scen men också för publiken. Att
höra mig berätta om olika vidrigheter får väl oss att känna
samhörighet i en sorts uppgivenhet, halvskrattar Jonatan Unge.

Han menar att det går att uppfatta denna humor som kall och
cynisk, men att publiken numera är så smart att den förstår vad
som är humor och inte. Han tycker som Freja Hallberg, att
svenskar blivit redo nu.

– Trots allt jag säger har ingen någonsin buat ut mig. Jag kan nog
säga nästan vad som helst, jag uppfattas nog som en ofarlig idiot.

Men Adde Malmberg har varit i centrum av denna scen sedan
1988, när den tog fart i Sverige, och han är kritisk. Han ser ett
behov hos en del, främst yngre komiker, att vara originella och
därför vara elaka och grova. Samtidigt finns det en annan
populär sort, komikern som jobbar med trygghet och varma
skratt.

– När folk är oroliga för att bli arbetslösa och annat så vill de
flesta inte bli mer modstulna. Då blir vardagssituationer kring
familj och barn tacksamt material.

Skrattet är tvetydigt, det kan brukas för att förskjuta den som
anses vara ”annorlunda” men också som smörjmedel mellan
främlingar, för att öka vi-känslan. De svarta komikernas
attraktion ligger i att de gör den gränsen suddig, när vi vill
överraskas av suddiga gränser.

Humorns övergripande uppgift är att ifrågasätta tabun på
olika sätt, menar Bengt af Klintberg, professor i etnologi som forskat

och skrivit böcker om bland annat vandringssägner. Han
påminner om Sigmund Freuds bok ”Vitsen och dess förhållande
till det omedvetna”, där ämnena i sig inte är det roliga enligt
psykoanalysens fader, utan att de fyller oss med – såklart – oro
och ångest.

– Det blir en säkerhetsventil att skämta om det som vi är oroliga
och rädda för. Att humorn blir svartare och mer cynisk har nog
med det att göra. Publiken måste känna att tabun retas, och om
det inte är så längre måste humorn erövra nya områden, säger af
Klintberg.