För Lärarföbundets tidning Förskolan.

Stöd när sorgen drabbar

Förskolans rutiner och trygghet kan hjälpa barn som drabbas av ett trauma.

Alltför många förskolor vet inte hur de ska göra om ett barn drabbas av sorg. Det kan handla om att någon inom familjen dött eller att föräldrarna genomgår en komplicerad och sorglig skilsmässa. Den sortens händelser som alla förskolor är med om minst någon gång.

Under ett år förlorar ungefär 3 500 barn i Sverige en eller två föräldrar. Därför är det nödvändigt att veta hur man ska bemöta ett barn i sorg på en förskola, något som dessutom kan leda till att en hel förskola behöver hjälp och stöd. Det säger Iv Pierre, förskolekurator i Helsingborg som reser runt mellan förskolor och informerar om barn i sorg.

– Om ett barn är med om ett trauma ska förskolläraren tala om för barnet att man vet vad som hänt, sedan får barnet självt komma och berätta. Det är viktigt att veta att barn inte vill belasta vuxna med sin sorg, säger Iv Pierre.

Hon är socionom sedan 1977 och specialist på hur barn som drabbas av sorg lämpligast, som hon uttrycker det, bemöts på förskolor. Och hon betonar att barn mår bäst av att verksamheten fortsätter som tidigare när något svårt inträffar – kontinuiteten ger trygghet när rutiner fortsätter och människor som de är vana vid finns runt dem.

Men hur vet man om ett barn har varit med om ett familjetrauma? När barnet är tyst och inte säger något som kan tyda på det. Utifrån sin egen erfarenhet menar Iv Pierreatt det är ovanligt att inte veta vad som hänt på förskolan, eftersom släktingar, grannar och vänner ofta hör av sig och berättar. Så när personalen väl berättar för föräldrarna att de vet vad som inträffat blir föräldrarna nästan alltid tacksamma.

Det som hänt, barnets egen sorg, påverkar även alla kompisarna i förskolan som börjar ställa frågor och visar nya beteenden. De kan bli väldigt oroliga, ledsna och sorgsna. Om de får reda på vad som hänt.

– I det område där jag verkar brukar vi ringa hem till alla föräldrarna och fråga hur vi ska informera deras barn och alla andra barnen. Vi väger ihop alla föräldrarnas svar till ett gemensamt förhållningssätt. Det är om alla andra barnen vet vad som hänt och det drabbade barnets föräldrar eller förälder vill att vi gör på det sättet, säger Iv Pierre.

Lotta Polfeldt, socionom med inriktning på barn i sorg som arbetar på Rädda Barnens center för barn och ungdomar i kris, instämmer med Iv Pierres föreslagna samtal till de andra barnens föräldrar under de omständigheterna. De föräldrarna har då möjlighet att svara att det är nödvändigt att vänta med att prata om det som hänt med de andra barnen eller om man ska prata med dem på något särskilt sätt. Det handlar också om att få veta ifrån familjen i sorg hur mycket man ska få säga till de andra barnen och deras familjer.

Lotta Polfeldt tycker dessutom att förskolepersonal gärna kan hälsa på hemma hos familjen till barnet i sorg, om det så gäller att en förälder dött, det blir för många ett viktigt stöd. Ett förslag är att ta med en liten gåva, ett gosedjur eller lite godis.

– Att berätta att allt är precis som vanligt i förskolan och att barnet är välkommet dit så snart det vill ger trygghet och sammanhang. Och att säga att alla längtar efter barnet tröstar.

Hemma kan det råda kaos och då är det extra viktigt med strukturen och omvårdnadensom fi nns i förskolan. Hon betonaratt även om mormor dör behöver barnetuppmärksammas, det gör gott om dennabortgång bekräftas. "Oj, vad tråkigt att din mormor dog", kan man säga.

Och om ett barnkan prata om detta är chansen stor att kamraternaockså lär sig hantera och prata omden här sortens svåra händelser.

-Det finns alltid undantag. När det gällerexempelvis en skilsmässa kan det vara svårtatt prata med föräldrarna om det, för dekanske inte vill prata om det alls. Då måsteförskollärarna tyda barnets signaler.

Lotta Polfeldt menar att det inte brukarvara ett problem eftersom personalen stårbarnet så nära och snabbt ser om något ärfel. Om ett barn som vanligtvis är socialtoch tycker om att leka, lätt blir argt, ledset,tillbakadraget och bråkar kan det handlaom en skilsmässa. Då rekommenderar honatt man tar kontakt med föräldrarna ochberättar hur barnet har det och frågar omförskolan kan göra något för att hjälpa.

-Det krävs alltid att föräldrarna ger sintillåtelse innan man försöker hjälpa barn,betonar hon igen.
Att förskolan är så viktig beror naturligtvispå att det är där barnet är så mycket.Det kan till och med vara så att utöver familjenså står personalen barnet närmast.

Fast hur vet man att barnet sörjer? Det fi nns naturligtvis många olika sätt att reagerapå – som att dra sig undan, bli hängigt,ha svårt att somna, få mardrömmar, intevilja äta, tröstäta, slå personal eller andrabarn. Lotta Polfeldt anser att allt detta är ennormal och temporär krisreaktion.

– Å andra sidan är det ganska vanligt attbarn fortsätter som vanligt, jag får ofta höraatt barn inte verkar sörja eller ha förstått attmamman dött. Men jag tror att barnet mycketväl vet att mamma är borta. Ett litet barnkan däremot inte förstå den fulla konsekvensenav döden, så som vi vuxna gör. Sådet lilla barnet reagerar framför allt på frånvaron.Det skulle vara samma reaktion ommamman åker till USA på ett halvår.

Utmaningen är att få barnet att förstå vaddöden innebär och då måste man lyssnanoga på föräldern som fortfarande fi nns ilivet. En fråga man kan ställa är hur mammaförklarar för barnet att pappa är död. Så härkanske mamma har sagt: "Pappa är död ochkan inte komma tillbaka igen, då lever maninte längre."

Personalen får därefter pratamed barnet på samma sätt, om mammantycker det är lämpligt.

Det fi nns också indirekta sätt att diskuteradöden, det kan vara på en promenad medbarnet och förskolan och att man då ser ettdött djur som man börjar prata om. Då kanett barn berätta att marsvinet är dött ochatt familjen begravde det, fortsätter LottaPolfeldt.

– Personalen får möjlighet att förklaraatt när man dör försvinner blodet och manandas inte längre. Då kan barnet som har endöd förälder också delta i diskussionen. Dethär är samtal som sker i stunden och manvet inte vad barnet kommer att fråga, men attfl era barn pratar om döden gör det lättare förbarnet som förlorat en förälder att öppna sig.

Vad händer i stället om föräldern säger attpersonalen inte ska prata om det som hänt?

– Om jag jobbade i en förskola och enförälder vill att allt ska vara som vanligt, dåskulle jag försöka förklara hur det kan bli iolika situationer för barnet. Att han ellerhon kan bli jätteledsen och börja prata omdet som hänt med de andra barnen. Jag kansedan be föräldern att se det som händerfrån det sörjande barnets perspektiv.Men det är alltid föräldern som fattar beslutetoch personalen som har att följa det.

– Annars riskerar det att bli en konfl iktmellan personal och förälder, mellan demsom behövs för att stödja barnet. Kom ihågatt man är "jobbig" som sörjande förälderoch inte orkar göra allt rätt, inte orkar fungerasom man gjorde före dödsfallet. Man ärirriterad, märker inte barnets kläder och glömmer andra saker. Genom att backa uppföräldern så bra man orkar, hjälper man barnet.Och det kan vara länge, jag känner föräldrarsom varit sjukskrivna i över ett år.

Förskollärarnas goda hantering av dödsfalloch sorg har barnen med sig resten avlivet, fortsätter Lotta Polfeldt. Alla barn påförskolan utvecklar känslan att kunna levasig in i varandras erfarenheter, de får engrundläggande social förmåga när de tröstaroch tycker synd om varandra. Sådant sombehövs för att kunna bygga genuina relationersom vuxna.

– Därför är det så viktigt att personalenskapar en miljö där detta blir möjligt, sägerhon.

Timothy Tore Hebb