En ung man blir dödad därför att han säger till några andra unga män som kissar i en portuppgång. En annan ung man får ta emot en fotbollsspark av en exalterad gärningsman på Norrmalmstorg. Våldsmannens kompis filmar sparken, som nästan leder till att den misshandlade dör, med sin mobilkamera. På något sätt hamnar filmen på internet.
Kan vem som helst utsätta andra för grovt våld utan att handla i självförsvar?
Nej, vissa orsaksmekanismer måste ligga bakom, menar Sven Å Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet. Han forskar om hur grova våldsbrottslingar tänker och agerar, samt vilken bakgrund som formar denna sorts människotyp.
– Det krävs att man har vissa personliga egenskaper med sig. Det kan vara speciella personlighetsstörningar, som psykopati eller paranoia. Men här ingår också brottsmotiverande faktorer. Många gör ett medvetet val när de använder våld. Ett sådant kan vara att man därmed får tillhöra en åtråvärd grupp.
Även andra omständigheter bidrar till att personen går över gränsen och begår en våldsam handling. Hit hör alkohol och droger, som Rohypnol - den gör att gärningsmannen inte bryr sig om konsekvenserna.
- Åtskilliga som misshandlar andra på gatan, oprovocerat kan tyckas, söker egentligen efter en provokation. Om de möter en kille som säger ifrån om en struntsak, får de anledning att bli våldsamma. De har sökt detta tillfälle, de har letat efter ett bra offer, säger Sven Å Christianson.
Om hemmet är kvinnans mest riskabla plats, så är gatan den stora farozonen för män. Risken för att utsättas för misshandel på stan ökar betydligt för män som varit ute och slagit runt en natt.
– Gänget som är inställt på att misshandla någon kraftigt är livsfarligt. I sådana gäng får medlemmarna nämligen en identitet i gruppen. Dessutom förlorar de sin ursprungliga individualitet där. Det betyder att de kan göra våldsamma saker som de aldrig skulle göra på egen hand.
Så gott som alla som använder brutalt våld mot andra har en sak gemensamt. Fast egentligen handlar det om avsaknad. Dessa individer har nämligen brist på nära kontakter, brist på en kärleksfull uppfostran - allt det som senare fungerar som vaccination mot att göra andra illa. En människa som har denna trygga uppväxt behöver inte gänget för att skapa sig en identitet, anser Sven Å Christianson.
– När det gäller våldsamma grupper av män får ofta en psykopat en ledande roll. Han blir den pådrivande. De andra i gänget gör som han säger och frånsäger sig sitt personliga ansvar. De upplever att det är en befrielse att styras av en ledare. Detta gäller även vid gruppvåldtäkter.
Det förklarar varför Charles Manson, den amerikanska sektledaren, fick sina anhängare att mörda bestialiskt på befallning, och att Knutbypastorn Fossmo fick ett så stort inflytande på barnflicka
– Jag tror inte att hon hade tänkt tidigare på att döda två människor, men jag-svaga individer söker tillhörighet. Viktigt att veta är att de som blir riktigt våldsamma inte behöver bära på en inre ilska. Men genom att få vara med i ett sammanhang växer de.
Dessa individer kan passa in i vilken grupp som helst där de känner tillhörighet.
– Men i regel avgör det sociala sammanhanget de växer upp i. Det spelar roll om man har vuxit upp i en frikyrklig familj eller i en förort.
Samtidigt pekar Sven Å Christianson på en betydligt mer störd våldsman, den som beskriver känslan av att vara våldsam som euforisk. En gärningsman berättade för Christianson att han under en våldsakt ejakulerade utan att röra sig själv. Skälet till njutningen var att han kunde leva ut all sin ilska, agera ut alla sina instängda känslor, sin vanmakt och sitt raseri, vid ett och samma våldstillfälle.
– Denna typ förlorar helt kontakten med sitt inre liv. Till vardags går de runt med en barriär mot sitt raseri. Men särskilt när de blir fulla eller höga väller aggressiviteten fram. Då hamnar de i ett lyckorus. Därför blir resultatet övervåld. De upplever då en oerhörd maktkänsla.
Tidigare var de försummade, men nu fylls de av en oerhörd känsla av att ha kontroll över liv och död. De blir i paritet med gud.
Och den fria viljan? Finns det en möjlighet för dessa individer att inte gå över gränsen?
Den fria viljan fanns där, menar Christianson, den fanns där innan gärningsmannen gick in i våldssituationen.
– När han uppslukas av denna våldsamma eufori finns den fria viljan inte längre. Då kan gärningsmännen till och med skratta när de sparkar offret i huvudet, utan att tänka på konsekvenserna.
De som riskerar att bli så förstörda är de som varit med om tidiga trauman. Ett av de svåraste är att som barn se sin mamma bli misshandlad om och om igen. Det är en stressorsak som många gränslösa våldsmän har upplevt.
Tore Brännberg, forskare i socialpsykologi vid Göteborgs universitet, har nära studerat våldsamma huligangäng som slåss för sina fotbollslag mot andra gäng. Dessa män, ofta mellan 19 och 25 år, skiljer sig från de våldsamma personlighetstyper som Sven Å Christianson beskrivit.
– Jag tror inte att det särskilt ofta handlar om ilska när huliganerna slåss mot varandra, säger Tore Brännberg. Då pratar vi om dem som är över 20. De är ofta välartade, men de söker kicken att få organisera möten där de slåss mot andra huliganer.
Ett exempel var en kille som var huligan på lördagen och hade en hög post i ett större företag på vardagarna.
– Han presenterade sitt företag vid ett event på Scandinavium. Då bar han kostym, men på lördagarna hade han munkjacka och ordnade möten för att slåss med andra huliganer.
Brännberg tror att vem som helst kan dras in i en huliganmiljö. Han menar att vi andra bromsas, men att vi alla har dessa krafter inom oss.
– De flesta av oss håller tillbaka och accepterar reglerna.
Men huliganerna har flera skäl till att de söker slagsmål. Det handlar om kicken att få slåss. Det är också ett sätt att mäta sina krafter med andra. Dessutom får de uppmärksamhet, både genom att polisen avstyr bråk, men också genom mediernas intresse.
Det handlar också om att de är väldigt kontrollerade i sitt vardagsliv, på jobbet och i familjen. Och ekonomin är styrd.
Tore Brännberg berättar att detta är en stenhård machokultur där repliker som ”Är du bög, eller?” är vanliga.
– Det är lite åt rollspelshållet. Här har de ett sammanhang där de kan leka. För inga slagträn eller vapen är tillåtna. Och efteråt bedömer motståndaren dem på sin hemsida. Det kan heta att: ”Ni var schysta och gjorde rätt”.
Samtidigt tar det slut på en gång när polisen kommer, så det är mycket tuppfäktning, mycket gester, förklarar han.
– De bröstar upp sig mot varandra. De mäter sig med varandra på samma sätt som pojkar alltid har gjort.
Fast även om mycket är rituellt finns aggressiviteten där som en urkraft i bakgrunden.
Brännberg ser alltså dessa krafter hos oss alla.
– Du kan spela bort din ekonomi på nätet, vara partyknarkare eller ägna dig åt basejumping.
Vägen ut, enligt honom, är att byta ut huligankicken mot en annan kick. Det är klassisk behandling i syfte att avprogrammeras.
Huligankicken måste bytas ut mot till exempel kicken att klättra i berg eller hoppa ur flygplan på hög höjd. Allt är farligt, men det gäller att få dem att välja de socialt accepterade alternativen.
Tore Brännberg vill betona att huliganer i regel skiljer sig från dem som kan misshandla ihjäl en annan människa utan anledning.
– Fotbollshuliganerna har relationer till andra personer. De som sparkar halvt eller helt ihjäl en främmande människa saknar dessa emotioner.
Går det att behandla dessa störda individer som kan vara så farliga?
Ja, menar Sven Å Christianson. Han tycker att de som riskerar att utvecklas till känslolösa och livsfarliga tidsinställda bomber måste uppsökas redan tidigt i skolan, helst innan de fyller 15 år. Och det är på ledarfigurerna, de som attraherar andra jag-svaga, insatserna måste koncentreras.
– Det borde gå att inse allvaret tidigt och ge dem behandling. De uppvisar redan tidigt i tonåren utanförskap, paranoida idéer och bisarra, våldsamma fantasier. De har tidigt upplevt hopplöshet, depression och ett suicidalt beteende. Med fantasier omvandlas sedan underläge till överläge där de inte känner skuld, skam eller ånger, säger Christianson.
Våldet är ständigt närvarande som ett sätt att hantera vanmakt och frustration.
– Det bidrar till känslan av att vara grandios och självförhärligande.
Sven Å Christianson menar att det aldrig är för sent att behandla denna störda grupp individer, men det krävs en långvarig kontinuitet för att bygga upp en verklig kontakt med dem. Och därmed få dem att uppleva ett genuint egenvärde.