Intervju med David Walliams om kvinnoroller, karaktärsutformning och James Bond.

Av: Timothy Tore Hebb

Elva år gammal, utklädd till drottningen, står David Walliams på scenen framför enbart pojkar, eftersom han gick i en pojkskola. Han är på väg att möta sin personliga gud, humorn, och uppleva dess ohyggliga kraft på oss. 

- De skrattade och det kändes mäktigt. Jag visste där och då att det här ville jag göra igen, att vara rolig och få folk att skratta är en mycket tilltalande känsla, säger Walliams, som var deprimerad som barn och hade svårt att få vänner.

Vänligheten, den snustorra självironin, som får mig att undra vad han verkligen menar ibland, och lyhördheten är de starkaste intrycken under ett kort telefonsamtal. Han ställer nästan lika många motfrågor som jag ställer frågor. Men ibland är han ordknapp.

Sedan han stod på scen första gången har humorn förfinats, precis som att repertoaren av hans damer har breddats, för han ser aldrig nöjdare ut i "Little Britain" än när han iklär sig en blommig klänning och får säga "I’m a laydee". Första gången det hände var när systern satte på honom kvinnokläder som fyra- eller femåring.

- Jag brukade titta på sitcoms och studera vad som gjorde dem roliga. En förebild var en Monty Python-sketch där en enormt fet man beställde in en liten mintchoklad efter maten för att sedan explodera. Vi tyckte om det groteska i den sketchen. Jag älskade också ”The Young Ones” och "Fawlty Towers".

David har sagt att han vill genomgå en könsoperation som 70-åring och leva sina sista 10 år som kvinna. Lägg till det hans bok "The Boy in the Dress" från förra året om en ung pojke, Dennis, som tycker om att läsa Vogue och klä sig i kvinnokläder, samtidigt som hans deprimerade pappa sitter i rummet bredvid. Kanske skrev han boken samtidigt som favoriten Morrissey fyllde rummet med nostalgi och ungdomlig, brännhet längtan.

Walliams studerade också hur hans förebilder utformade sina sketcher. Särskilt tyckte han om när de var avskalade från allt onödigt, så resursknappa som möjligt. Både parhästen Matt Lucas och han vill att de ska vara enkla att känna igen och förstå, då håller de länge.

- Det bästa är om andra komiker kan spela upp sketchen. Det är något mystiskt när det händer. Vicky Pollard i träningsoverall och med en mun som går i 180 är en ganska ny sorts karaktär i England, men de flesta känner igen henne. Det är viktigt för denna sorts humor. 

Ibland har Walliams och Lucas träffat förlagorna till karaktärerna, men ofta fantiserar de ihop dem utifrån andras berättelser. En vän till David berättade om en pojke på fem som fortfarande ammades.

- Så då funderade jag hur det vore om han var 20 år äldre.

Drivkraften är att vidga gränserna för humor. "Little Britain" gjorde honom och Matt Lucas välbärgade och älskade i Storbritannien, även om några kritiker tyckte att paret gjorde sig roliga på vanliga människors bekostnad. 

Dessutom kunde David köpa en tjockare adressbok med sitt kändisskap, nu är han vän med Kate Beckinsale, Noel Gallagher, Natalie Imbruglia och mängder av andra A-och B-kändisar. Han har köpt Noel Gallaghers hus i medietrendiga Primrose Hill – för de som är höga chefer på BBC och äger framgångsrika medieföretag – och konstnären Sam Taylor-Woods sportbil, en racinggrön Mercedes från 1966.

Lägg till detta hans seriedejtande av unga, vackra kvinnor och det är lätt att tro att han inbillar sig vara James Bond - en idol sedan länge. Det går inte en dag utan att kvällstidningarna skriver om honom.

- Jag ville bli känd och en av jobbigheterna är att man blir intressant för journalister och paparazzi. Men att klaga vore förmätet, det är ett mycket ringa pris. Jag blir bara fotograferad för att jag är singel och dejtar.

Matt Lucas träffade han på ungdomsteatern och de står varandra nära, så nära man kan stå någon som av misstag stoppat sin penis i din mun. Det gjorde Matt under en föreställning, men de kan själva inte förklara hur det gick till. Matt definierar sig som 70 procent homo, medan David vänder på det och säger sig vara 70 procent hetero. Tabloidpressen försöker envetet lista ut om Walliams ändå inte är gay, han lyckas aldrig träffa en flickvän som det håller med någon längre tid. 

Mer kritiserad än någonsin blev de efter den säsong av "Little Britain" som går nu på SVT2, när de är i USA. Karaktärerna känns än mer groteska, ensamma och desperata. Serien kom till för att lansera dem i USA, vilket inte gick så bra. Amerikanerna förstod inte de testosteronstinna gympolarna Tom och Mark eller den nya sorts aggressivitet som pumpade igenom vissa karaktärers liderliga kroppar. Den inhemska regissören förklarade uppgivet: "Amerikaner uppfattar engelsmän som gentlemän."

De amerikanska karaktärerna känns som nidporträtt av USA, som om de hämnas för att Tony Blair ansågs vara Bushs knähund under Irakkriget. Ett politiskt slag under bältet?

- Matt och jag vill att vår humor ska vara rolig. Det är det viktiga, vi har ingen avsikt att vara politiska, inte medvetet, säger han. 

"Little Britain" återkommer aldrig som serie, men tillsammans med Lucas utvecklar Walliams nu en ny sitcom för HBO och BBC.

- Vi har fått kritik, men vi vill aldrig vara elaka. Detta är komedi som utgår från det groteska och då blir karaktärerna överdrivna, detsamma gäller för de amerikanska. När jag spelar premiärminister Sebastian som stöter på den amerikanska presidenten så gör jag det för att vara rolig, inget annat.

Däremot tycker han inte att några ämnen ska vara förbjudna för komiker. Det handlar om bra och dålig komik, om att göra det på rätt sätt. Då finns inga tabuämnen.

Strängarna på lyran är många. Han har även spelat i seriösa dramer, som Harold Pinters ”Ingen mans land”, mot Michael Gambon. Och han engagerar sig i välgörenhet, han simmade bland annat över Engelska kanalen och samlade ihop 1 miljon pund till Sports Relief. 
Dessutom är han "in fashion" - studera bilderna av honom på nätet och det blir tydligt att denna man borde ha minst två modebloggar. 

- Jo, i går kväll fick jag priset för bäst klädda man av brittiska GQ, men det är inget jag eftersträvar. Där möter man många intressanta typer och jag pratade länge med John Berry, som komponerat elva James Bond-soundtrack.

De personliga favoritkomikerna i dag är Will Ferrell (som Ron Burgundy i Anchorman) och Sacha Baron Cohen, som han kallar Sacha. Men livet såg annorlunda ut när han var liten. Han växte upp i Banstead, Surrey, med 8 500 invånare. 

- Det var oerhört festligt, säger han med ett tonfall som säger att det inte var speciellt kul.

Allt är inte fest numera, han har svårt att sova. På sju år har han inte sovit bra en hel natt och förlitat sig på sömnpiller, det är ungefär också så länge sedan som det tog slut med den senaste riktigt viktiga relationen - och det var även då han slog igenom på riktigt.

Kanske borde du komma till Sverige och träffa din blivande fru?

- Kanske borde jag det, säger David och skrattar på det där sättet som det låter när det kommer inifrån.