Intervju i Sveriges Författarförbunds tidning Författaren

Sjutton år sen Tomas Bannerhed påbörjade Korparna, sex sen den kom ut.

• Även i min kommande roman handlar det en hel del om skuldens väsen. Varför känner en människa evig skuld trots att hon inte har gjort något direkt fel eller skadat någon närstående? Hur påverkar det hennes liv och relationer?

Förändringen efter åren det tog att skriva boken, efter att den blev färdig, har synliggjorts, sökandet och strävan efter självkänsla och identitet som kommer inifrån.

• Det handlar om vem man är och att man kan stå för det. Nu kan jag gå rakryggad genom stan och möta andras blickar och det är ju en fin sak. När jag lyckades hitta tonen och berättelsen som kom inifrån började jag erövra en ny identitet som skrivande människa. Från en duktig pojke som bara gör saker för andras skull till att bli en mer självständig konstnär för att uttrycka sig lite högtravande.

Därinne hörde han behovet att formulera om sig kring en del svåra och viktiga saker för attstå ut med sig själv, sånt som har med skam, skuld och frihetslängtan att göra. Hela vägen bar det därför att han behövde återerövra uppväxten på egna premisser för att lyckas med det.  

Något han inte kunnat ägna sig åt under alla år när han mest var duktig och presterade för att bli bekräftad av andra. (Han skrev rapporter åt olika organisationer som ”sällan lästes av fler än några få”.)

• Jag tror man måste söka sig till smärtpunkterna och jag tror det är kring dem man måste formulera en gåta att söka svar på när man skriver. Det behövs en gåta vid horisonten, något man behöver förstå om sig själv. Texten blir svaret på gåtan.

Korparnas var smärtan han kände i längtan att lämna byn som ung och bege sig till staden.

Nu upplever han sig förstådd, nu är han med i matchen, och som han kämpade, och det som drev honom var att identiteten stod på spel, han kunde aldrig föreställa sig att lägga ner arbetet efter halva tiden. Han vet inte vad han tagit sig till om han inte lyckats, han vet bara att han fått stå där med mössan i hand och letat efter ett nytt lönearbete som inte betydde något för honom. Tackar delvis den småländska envisheten.

Han som inte kunde skriva skönlitterärt alls i början och det gjorde att det tog långlång tid, men han är stolt över att inte ha gett upp och det stärkte också identiteten. 

• Hela mitt liv hade jag känt mig ensam trots stor familj och många vänner fram tills jag började skriva. Många säger att författandet är det ensammaste yrket men för mig är det precis tvärtom. I skrivandet försvann ensamheten jag alltid känt.     

Det har visat sig vara det enda som är tillräckligt engagerande att det tränger undan all ångest inför existensen. Han känner prestationsångest inför nästa bok – vem skulle inte det med en debut som uppskattats av ungefär halva världen och ledde till ett Augustpris?

Fast den som beror av omgivningens förväntningar är inget jämfört med de förväntningar han har på sig själv.

För honom är det ett villkor att det han gör betyder något på djupet och han kan inte nog tacka skrivandet för att ha nått dit ner; han brinner för livet och det måste vara på allvar. Han förklarar att han löpte risk att gå in i väggen vid 30 om han fortsatt göra saker för andras skull snarare än för sin egen.  

Det var då han satte sig ner vid datorn med ett Mount Everest av tomma sidor.

• Jag växte upp i ett fågelparadis men brydde mig inte om fåglar överhuvudtaget under hela uppväxten. När jag började skriva kom naturen till mig.

Det skedde när han bodde i Stockholm och levde drömmen på krogen med ett intressant umgänge bestående av filmare och skribenter och plötsligt upplevde hur det började eka tomt. Få nära vänner men många bekanta.

Bakgrunden till att han måste skriva Korparna blir även utgångspunkten för nästa bok om inget oförutsett inträffar: staden, om hur det var som ny där. Han skrattar sparsamt och säger under en paus från skrivandet på Kungliga biblioteket där han trivs att tänka och skriva att det är 15-20 års fördröjning på det han skriver om.

För mångalever sitt liv som de önskar i staden bland andra människor och kanske till och med i en familj menförblir ändå innerst inne ensamma, de upplever inte att de har någon att riktigt dela sina tankar och drömmar med, fortsätter han. Det finns något absurt över den urbana ensamheten när man inte har mycket kontakt med själva livet, något artificiellt.

• Där vill många verka så lyckade och så åker man hem och sitter ensam i sin 1:a och dricker ett glas vin och inväntar nästa dag. Så var det mycket när jag kom dit, säger Tomas Bannerhed som inte tycker att han kan prata men har gjort det nonstop i en halvtimme.

Varför har vissa svårt att knyta an till andra och känna att de är del av något större? Och då menar han alltsåinte av "universum" eller någon religion eller liknande, istället dövar många sin ensamhet med en fulltecknad kalender eller pengar på banken men det hjälper bara ett tag.  

• På landet levde man med jorden och att vara ensam under stjärnorna och vi kände varandra sen generationer tillbaka. I staden sover vi några meter ifrån grannen utan att veta varandras namn.

I Korparna hade skulden och skammen att göra med ett behov av att förstå sig själv och de val han hade gjort, att försöka lappa ihop självbilden och förstärka självkänslan om man så vill.

• Som det nog blir för många människor som lämnar den miljö de växt upp i och söker nya vägar i livet.Om det finns något positivt med det karaktärsdraget är det möjligen att skuldkänslan förutsätter en viss omsorg eller medkänsla. Narcissisten saknar ju ofta förmågan att känna skuld och har alltså ett stympat  själsliv.

Och såklart identiteten i gruppen. Att ha blivit upptagen i en litterär familj har också betytt mycket för hans självkänsla och identitet, han har ingått i andra professionella sammanhang tidigare men de har inte betytt lika mycket på ett personligt plan.

Och boken som blev en film och visades på de mest prestigefyllda internationella filmfestivalerna i fjol, som han dock inte ville skriva manus till eftersom han var färdig med Korparna och vill ta ansvar för sin text fullt ut. Dessutom handlar det om stora summor och att vara vän med rätt personer.

Har du blivit rik på boken?

• Ett par miljoner bör det ha blivit. I Sverige har den sålt i över 100 000 exemplar.

Och på filmen?

• Man får ju ett engångsbelopp för rättigheterna som man förhandlar fram men sen verkar det vara väldigt svårt att få royalty på intäkterna som filmen ger.