Av sina 30 år här på jorden har Hannah Rosander ägnat åtta åt terapi. Fast även om terapin handlat om att må bättre har den huvudsakligen gått ut på att hjälpa henne att förverkliga olika mål i livet.
– Terapin gör mig medveten om vad jag vill ha och hur jag ska få det.
Hannah Rosander ler varmt och ansiktet är öppet när hon stiger fram ur produktionsbolaget Meters kontorskulisser och in i den stora ljusa matsalen, samlingspunkten för det 150-tal personer som jobbar med produktioner som Big Brother och filmen Hip Hip Hora!
Bakom Hannah springer dottern Rosa, 20 månader (dagis var stängt den här dagen). Även om alla barn är mirakel på sina sätt är Rosa ett särskilt sådant: Hon hade inte blivit till utan den terapi Hannah fått i tre omgångar under livet.
Ja, terapi har inte bara varit nödvändigt för att kunna bilda familj, berättar Hannah, som gått sammanlagt åtta år i olika sorters terapi. Den har också hjälpt henne att förverkliga sig själv, att nå de mål hon satt upp för sig själv.
– Terapin gör mig mer medveten om vad jag vill ha och hur jag ska få det.
Vid 25 bestämde hon sig för tre karriärmål i livet som hon ville uppnå innan hon fyllde 30. Alla tre är avbetade, och hon har just fyllt 30:
Hon startade densvenska upplagan av tjejmagasinet Cosmopolitan. Hon har varit chef på ett produktionsbolag. Och hon har släppt sin första bok: På Smällen från A till Bebis, om att byta partyliv mot graviditet och moderskap.
Däremellan har hon hunnit med att hålla i olika talkshower.
– I terapin lärde jag mig målbilder, hur jag ska tänka för att kunna uppfylla mina mål. Den gör mig också till en duktigare chef som kan prata bättre med mina medarbetare om hur de känner sig.
– Men min man kan säga att den här behöver vi inte gå till botten med, säger hon och kastar ett öga på Rosa, som helt oblyg och orädd närmar sig en kille som sitter och pratar med en tjej i matsalen.
– Det är väl det tillståndet av öppenhet som vi alla skulle vilja återvända till.
Hannahs privata målvar att träffa en man och skaffa barn.
– Drömmen är att ha en stor bullrig lägenhet, med massor av barn, dit alla våra vänner är välkomna.
Det specifika målet hade som sagt inte kunnat förverkligas utan terapi. När Hannah var 26 ställde hon sig frågan varför det alltid tog slut med pojkvännerna. Hur skulle hon kunna etablera en stadig relation, så det där miraklet kunde ske?
Hon tar det från början. Den första terapiepisoden började när hon var 14.
– Det var i åttan och mina lärare skickade mig till PBU (Barn- och ungdomspsykiatrin) eftersom jag var superstökig. Det var ett mycket känsligt skede i mitt liv. Mina föräldrar separerade och gick tillbaka till varandra om vartannat. De tyckte att det var bra att jag träffade en terapeut, de övertalade mig. Det var då och där jag började min terapiresa.
– Att jag fick börja så tidigt var lyxigt. Det betydde att jag fick ta tag i mina problem tidigt, när jag var 14 i stället för 30. Jag kunde prata om föräldrabesvikelser och tonårs- och prestationsångest. Sånt som alla bär inom sig.
Terapin varade i fem år. Ändå kom slutet som en chock. Den hade ju varit tryggheten i livet. Terapiepisod nummer två: När Hannah var 22 hände något som skakade om henne ännu en gång: Hennes föräldrar skilde sig slutligen. Hannah gick i gestaltterapi i sex månader.
– Det är en terapiform jag tycker mycket om. Jag fick sätta mig in i mina föräldrars situation och föreställa mig hur de upplevde det som hänt. Under ett år behandlade jag sorgerna med skilsmässan.
Den tredje episoden påbörjades för fyra år sen. Då tog det slut med dåvarande pojkvännen. Det förhållandet blev, som så många gånger tidigare, kort.
– Varför har jag inga långa förhållanden? frågade jag mig själv. Jag sökte upp en manlig terapeut. Han frågade mig vilket mitt mål var. Jag sa att målet för terapin skulle vara att gifta mig och få barn. Han tyckte att mitt mål var bra och konkret och sa redan efter tre möten att målet skulle ta sex månader att uppnå.
Inom loppet av ett år hade hon träffat sin man, gift sig och blivit mamma.
– Om jag kunde beskriva vad som hände skulle jag bli rik ... Terapeuten hjälpte mig att kunna hänge mig.
Med alla dessa uppfyllda mål kan det väl inte finnas några nackdelar med terapi?
Hon funderar ett tag. Den största risken, enligt henne, är att man kan intellektualisera sina känslor för mycket. Att man inte är ordentligt i kontakt med känslorna och verkligen känner dem. Men det sker bara om hon är riktigt stressad.
Motsatsen är hon desto mer van vid.
– När jag var yngre var jag extremt känslosam. Vid 20 pendlade jag enormt. Jag skulle ha varit den perfekta dokusåpadeltagaren.
Hannah pratar också om problemet med dåliga terapeuter, exempelvis den hon och hennes föräldrar besökte. Han ville veta vems fel det var att alla i familjen kände som de gjorde. Och några terapeuter som Hannah träffade på PBU förstod henne inte alls.
Med andra terapeuterhar problemet inte varit att de sagt fel saker, utan att de inte sagt något alls. De har bara lyssnat.
– Och så finns det terapeuter som vill ha mycket jobb. Det är som körskolelärare som säger att man behöver 15 lektioner när man bara behöver tio, egentligen.
Men förr eller senare hittar man terapeut som passar, lovar Hannah Rosander.
– Fast man måste hålla i minnet att terapeuten inte är någon man ska älska, utan en person som ska ställa jobbiga frågor och få en att fundera. Det ska vara jobbigt att gå dit och skönt att gå därifrån.
Hon tror att terapi för krisande relationer är nyckeln om man ska kunna leva ihop i mer än tre år. I dag måste nämligen känslan kärlek hållas levande för att förhållandet ska bestå, medan man förr höll ihop därför att ekonomin och sociala konventioner krävde det.
Likadant är det med ens personliga problem. En del sådana kan man klara ut själv, eller med hjälp av familj eller vänner. Men andra är alltför stora. Och att ta itu med sin "barndomsmacka" kräver sin expert, och minst ett par år i terapi, menar Hannah.
– Vanans makt är oerhört stark. Terapi hjälper till att bryta den. Det kan handla om att man alltid dras till en sorts partner där det blir fel, eller att alltid ha konflikter med en sorts personer på jobbet. Därför tycker jag att alla föräldrar borde sätta in sina barns barnbidrag på ett terapikonto.
Terapi, mot ochför allt. Finns det inte en risk att man placerar sig själv lite väl mycket i centrum om man går denna väg?
Jo, det gör det, tycker hon.
– Under en längre tid pratar man om jag, jag, jag och man tror att alla är ute efter en. Och man vill reda ut allt med alla. Det påverkar en mycket. Samtidigt kanske omgivningen inte orkar.
När hon var yngre ville hon rädda hela världen, hon led av "överempati". Det var minst sagt jobbigt.
– Nu bryr jag bara mig om dem som står mig närmast. Och jag har förstått att jag inte har någon rätt att försöka "rädda" alla.
Exempelvis har hon slutat att försöka påverka sina väninnors förhållanden. På sin höjd kan hon ge goda råd. Många - makens vänner, tjejer på krogen med flera - frågar henne om relationsråd.
– Men ingen gör slut bara för att jag tycker det.
Genom terapin har Hannah fått mer kontroll och lärt sig att sätta tydligare gränser, berättar hon. Hon tycker det är skönt att inte längre bli förkrossad när någon kommer med personlig kritik. Å andra sidan kan hon ibland sakna den där stora glädjen hon ibland kunde känna förr.
Hannahs mamma ärdäremot lycklig över terapins resultat, berättar Hannah Rosander. Hon tycker att det är skönt att Hannah inte längre ringer var tionde minut och säger att livet är slut.
– Fast det är viktigt att veta att bara för att man har gått i terapi försvinner inte känslorna, men man lär sig bara att hantera dem.
Timothy Tore Hebb