Ingen vet vilka metoder som är bäst för att hjälpa kriminella ungdomar,

som Anton och Bojan. Intervju med Socialstyrelsen, BRÅ och Riksdagens revisorer.

"Vi vet inte ens hur resultatet av vården av unga kriminella ser ut. Är det dåligt, godkänt eller faktiskt bra?" (denna artikel skrevs 2006 och det ser annorlunda ut idag vad gäller exempelvis vetenskapliga behandlingsmetoder)

Orden är Margareta Carlbergs och hon är sedan ett år tillbaka ansvarig för att barn- och ungdomsfrågor ska få genomslag i hela Socialstyrelsens organisation.

– Min uppfattning är att det finns ett väldigt stort behov av utprövade metoder som vilar på vetenskap för att behandla unga kriminella inom socialtjänsten.

Men Margareta Carlberg är självkritisk: Socialstyrelsens uppgift är bland annat att bidra till att kunskapen om fungerande behandlingsmetoder av kriminella ungdomar sprids till socialarbetarna. Kunskapen ska dessutom vara lättillgänglig för dem som jobbar direkt med ungdomarna, kunskap som går att använda på fältet.

– Men det finns ingen som har ansvaret att bygga upp den kunskapen idag och det är inte bra för den här gruppen unga som behöver hjälp, hjälp som säkert fungerar, säger Margareta Carlberg.

Stina Holmberg, enhetschef vid Brottsförebyggande rådet, BRÅ, och den enhet som forskar på hur påföljder bör utformas för att

minska återfall i brott, fortsätter i samma kritiska anda:

– Att utvärdera vården, mäta dess effektivitet, är en tradition som saknas inom den svenska socialtjänsten. Personalen jobbar mycket utifrån egna erfarenheter.

Hon exemplifierar: När det går bra för Olle, men inte för Pelle, vet man inte varför man lyckades i det ena fallet.

Stina Holmbergs bild är att socialtjänsten är bra på att engagera sig i det enskilda fallet, fast när socialsekreterarna ställer sig själva frågan "Varför gick det bra för Olle?" blir svaret ofta att kontaktpersonen var duktig eller att man fick med familjen eller att Olle hamnade i en ny, trygg klass.

Det bygger på erfarenhet, men den är inte formulerad på ett sätt att den kan omvandlas till säker kunskap, för sådan måste systematiseras och samlas in från många håll och bygga på många fall.

– Ett exempel är att hitta mönster hos unga som hoppar av familjehem. Är det så att en särskild problematik i uppväxten bidrar till att risken för avhopp ökar avsevärt? En sådan slutsats kan få avgörande betydelse för hur den fortsatta vården bör utformas, fortsätter Stina Holmberg.

Och socialtjänsten måste hitta modeller för att utvärdera sin vård.

– Socialstyrelsen borde göra verklighet av sina idéer att bygga upp en metodutvecklingsenhet som ger vägledning om vilken vård som kan vara bra respektive dålig i olika specifika fall. Det är bara de som kan göra det här, menar Stina Holmberg, som nyligen ledde en utredning om socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare.

Hon anser att mycket återstår om man ska åstadkomma ett kunskapsbaserat arbete med kriminella ungdomar.

– Jag skulle själv bli frustrerad om jag vore en socialarbetare som inte kan utföra ett arbete som bygger på evidensbserad kunskap.

Margareta Carlberg betonar ett annat problem: För närvarande håller en vårdtrend på att avlösa en annan. Allt fler behandlingshem hoppar på det kognitiva beteendeterapi-tåget och lämnar den tidigare allenarådande miljöterapin bakom sig. Miljöterapi som enkelt kan beskrivas som att den som vårdas själv fysiskt och socialt utvecklar fungerande beteenden tillsammans med andra behandlade och personalen.

Det kan till exempel handla om att tillsammans ta hand om en trädgård eller att renovera ett hus. Öppen kommunikation om sig själv och andra samt gemensamma beslut och acceptans för varandras beteenden är centrala grundpelare, liksom att bearbeta alla sorters problem i grupp och tillsammans ta fram gemensamma mål.

Återigen riskerar situationen att bli sådan att det satsas på en universallösning - i stället för att vården anpassas efter den unges unika behov.

– Kan alla unga verkligen införliva ett nytt sätt att tänka? Nyttan av kognitiv terapi för dem som har problem med impulshandlingar är också omdiskuterad, säger Margareta Carlberg.

Stina Holmberg håller med:

– Utbudet av vård borde vara mycket bredare och flexiblare utifrån den unges specifika problematik. Om en vårdtyp inte fungerar ska en annan prövas. I dag finns sällan den beredskapen.

En systematisk uppföljning av det som händer hos enskilda vårdenheter krävs också för att tillsynen av enheterna ska fungera. Annars blir det svårt att reagera snabbt när någon enhet erbjuder en behandling som inte uppfyller målen.

Statens institutionsstyrelse, SiS, som driver och ansvarar för paragraf 12-hemmen, har ofta fått kritik för att brista i vårdkvaliteten och inte sköta tillsynen av sina behandlingshem tillräckligt väl. SiS-hemmen som ansvarar för individuellt anpassad tvångsvård och behandling av ungdomar med allvarliga, psykosociala problem. Bland annat kritiserades SiS av Riksdagens revisorer i slutet av 2002. Det var första gången som en utomstående, statlig utredning granskade tvångsvårdens kvalitet på paragraf 12-hemmen.

– Vi konstaterade att SiS tydligare och mer centralt borde styra vården på behandlingshemmen. I dag har varje hem stor frihet att självt välja hur vården ska se ut, vilket ofta saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet, säger Anna Lindgren, som ansvarade för utredningen hos Riksdagens revisorer.

SiS fick också kritik för att dess forskningsenhet inte följer upp vården och utvärderar olika behandlingsmetoder. Man vet helt enkelt inte vad som fungerar, och om vården fungerar vet man inte varför, förklarar Anna Lindgren. SiS bör ägna sig åt forskning om vilka behandlingsmetoder som är effektiva.

– SiS vet inte hur många som återfaller i kriminalitet och missbruk efter behandlingen. Man vet bara sen tidigare att andelen som återfaller är hög.

Den 14 maj ska Riksdagen diskutera och ta ställning till revisorernas kritik, men Margareta Carlberg menar trots allt att det finns tecken på att SiS är på rätt väg.

– Man har börjat göra intervjuer när unga skrivs in. Frågorna som ställs i början av behandlingen rör målen för vistelsen, hur livet är nu, har varit och liknande. Samma frågor ställs sen vid utskrivningen. Alla institutioner har samma frågeformulär. Det är en sorts evidensbaserad utvärdering av vården som påbörjats.

Och sen SiS tog över den särskilda ungdomsvården har flickor och pojkar fått separata avdelningar. Det dröjde konstigt länge att särskilja våldsamma pojkar från flickor som utsatts för övergrepp och har självskadebeteenden.

Stina Holmberg tycker ändå att det vore bra om SiS förlorar den nuvarande, övergripande tillsynen av sig själv.

– Däremot sköter SiS bäst den egna kontinuerliga kvalitetssäkringen.

Så kanske kommer såväl Socialstyrelsen som SiS snart att visa vilka behandlingsmetoder som fungerar för att behandla unga kriminella.

Metoder som står stadigt på vetenskap.