En bråkdel av de långtidssjukskrivna får rehabilitering eller annan hjälp som gör att de kan återvända till ett arbete. Nina Öhlund, 42, är en av dem som lyckats. Efter en lång period av svår utmattningsdepression fick hon en plats på Karolinska institutets stressmottagning. Med ganska enkla medel undkom hon hotet om förtidspensionering.
– Läxorna på stressmottagningen kunde handla om att medvetet klara av att göra bort sig och att inte alltid ha total kontroll. Och om att lyssna mer än man pratar, allt för att minska stressen, berättar Nina Öhlund, här med sönerna Simon och Philip, hunden Nova och katten Smillan.
Djupare kan hon inte falla. På sjukhuset ligger hon på sängen och kan inte äta. Hela kroppen är utslagen, närminnet och immunförsvaret fungerar inte längre. Men värst är det att inte kunna hjälpa sina två söner när de hälsar på och blir förtvivlade över hur mamma ser ut där hon ligger orörlig i sjukhussängen.
– Då handlar livet bara om att hantera den fruktansvärda ångest som omsluter dig.
Sammanbrottet hade kommit en stressig dag som alla andra. Nina Öhlund, 42, förlorade kontakten med pedalerna när hon körde med sin bil på Essingeleden.
– Jag upplevde att jag höll på att dö. Jag fick en blackout i bilen och glömde plötsligt bort hur man kör bil. Som tur är orsakade jag ingen olycka, säger hon i dag.
Det här var år 2000. Symptomen hade förstås kommit gradvis. Hon hade känt av dem i flera år, alltsedan hennes dåvarande äktenskap övergick i något förfärligt. Mer om detta vill hon inte säga.
År 2000 var också när kampen för att inte bli förtidspensionerad började, en kamp som skulle sträcka sig fram till
hösten 2004. Det var då hon tack vare sin arbetsgivare SEB och efter många övertalningsförsök från försäkringskassan lyckades få en betald plats på Stressmottagningen på Karolinska institutet.
– Jag upplevde hela tiden att försäkringskassan ville förtidspensionera mig. I början av 2004 satte de upp ett schema där jag skulle klara av att jobba 25 procent till en början och 30 procent redan några veckor senare, och så vidare. Jag påpekade att det var att gå för snabbt fram. Jag hade ju varit sjuk så länge.
Mycket riktigt gick det för snabbt. Nina Öhlund blev sjuk igen. Då sade handläggaren på försäkringskassan att "titta, det är detta vi säger, du har ingen arbetsförmåga, förbered dig på sjukersättning".
Men Nina Öhlund visade återigen upp den viljestyrka som tidigare hindrat henne från att förtidspensioneras - den viljestyrka som också lyser igenom när hon knyter nävarna framför sig, medan hon berättar hur hon aldrig tänkte ge upp. När hotet om förtidspension hängde som tyngst ovanför henne tog hon
kontakt med sin arbetsgivare och gjorde ett eget schema för arbetsträning, ett schema som var lugnare och utan press.
– Då gick det. Vi som varit utbrända orkar inte med press, eftersom våra kroppar säger ifrån. En olyckssyster sa till mig att "vi är för evigt allergiska mot stress". Men om vi inte utsätts för ohanterlig stress klarar vi av att återvända till arbetslivet, säger Nina Öhlund.
– Jag upplevde att försäkringskassan ville dra in min sjukpenning, bara för att uppnå regeringens mål att halvera antalet sjukpenningdagar mellan 2002 och 2008.
När försäkringskassan såg att Nina kunde deltidsarbeta 25 procent föreslog de att hon skulle förtidspensioneras de resterande 75 procenten.
Detta var läget hösten 2004, strax innan Nina Öhlund lyckades kämpa till sig en plats på Stressmottagningen. Där började vandringen mot ett tillfrisknande.
Hon hamnade i en grupp på åtta personer, som av olika skäl förlorat fotfästet. De stöttade varandra tillbaka med hjälp av handledare. Alla gruppmedlemmar var tidigare
högpresterande och de flesta var i åldern 30-40 år, berättar Nina Öhlund.
De träffades två gånger i veckan under en period av fyra månader. De talade om hur de mådde och vad som hade hänt i deras liv sedan senaste mötet. De fick delta i lektioner och fick hemläxor varje gång - med syftet att skaffa verktyg för att kunna hantera vardagen bättre.
– Läxorna kunde handla om att medvetet klara av att göra bort sig och att inte alltid ha total kontroll. Och om att lyssna mer än man pratar, allt för att minska stressen. Vi fick också lära oss att tala lugnande till oss själva. Är detta ett måste? Varför är detta mitt ansvar?
– Vi lärde oss att säga nej, att inte oroa oss i onödan och att inte ta ansvar för andra hela tiden. Vi tränade på tekniker som skulle hjälpa oss att ta en dag i taget och inte alltid skynda fram.
Nina ger olika exempel: Ställ dig sist i busskön. Låta andra bilar köra om. För dem som var vana att använda två strykjärn samtidigt var detta en stor utmaning.
I programmet ingick också motion och andra aktiviteter som fick deltagarna att må bra - utan att göra dessa till måsten. Ville man inte jogga kunde man lika gärna promenera.
Gruppmedlemmarna fick också träffa en sjukgymnast för att träna på att slappna av med hjälp av olika övningar.
– Men det som gav den största styrkan var nog att vi i gruppen blev varandras stöd. Vi kände igen oss i varandras öden och kunde skratta och gråta tillsammans. Jag träffar fortfarande flera av dem.
I dag har Nina Öhlund trappat upp sin arbetstid till 75 procent. Och hon är säker på att hon snart jobbar 100 procent.
Varför lyckades hon, när så många andra försvinner bort i en förtidspension?
– Därför att jag är lösningsfokuserad även i kriser, förklarar Nina Öhlund. Jag tänker genast på hur jag kan lösa problem och varifrån jag kan få hjälp.
Fast under den långa sjukhusvistelsen var det förstås inte så.
– Då släppte jag allt ansvar och åt tio mediciner för att hantera oron. I början orkade jag inte ens äta själv och fick hjälp med allt. Att vara så svag
gjorde mig skräckslagen.
Men det allra svåraste under den här perioden var att kontakten med hennes två söner nästan bröts.
– Det var fruktansvärt att inte vara där för dem. Mitt svåraste minne var när jag fick min första permission. De hade sett mig läggas in och vara så utmattad att jag inte ens orkade hålla ögonen öppna. Nu var de rädda och relationen kändes så spänd.
Hon beskriver sig som ickelevande under denna period. Hon kunde inte trösta barnen och säga att detta inte var farligt, för hon visste inte om tillståndet var farligt. Inför sig själv betvivlade hon att hon någonsin skulle kunna komma tillbaka.
Men det var då.
– Det bästa i dag är att mina barn har tillit till mig igen. Att de har fullt förtroende för mig och att vår vardag fungerar.
– Men jag kan inte sluta tänka på hur mycket plåga jag hade kunnat undvika om jag kommit till Stressmottagningen mycket tidigare.