Känner du pressen att vara unik? Att inte vara som alla andra? Att ha din egen stil. Det är mångas melodi idag. Men är vi så annorlunda egentligen? Hur mycket vi än försöker.

Pressen att vara så där smart och cool att du syns i mängden, så att de som ingår i den grupp du vill tillhöra kastar avundsjuka blickar på dig. Kanske för att du kombinerar vintage med dyrare modeplagg på ett så originellt sätt, eftersom allt numera är okej så länge det görs med God Personlig Smak.

På ett djupare plan handlar det om att ha idéer och en personlighet som gör dig speciell och intressant.

Plötsligt lever vi i hyperindividualismens ­­­­tid, som kräver att vi vågar ställa oss ensamma på scen och fånga allas blickar med vår mix av individuella uttryck. För att bli populära bland likasinnade och attraktivare på den allt tuffare arbetsmarknaden.

Såklart är det på gott och ont. ELLE hjälper dig att orientera dig i denna nya verklighet.

Det är som om alla plötsligt konkurrerar om att dra läsare till den personliga bloggen eller sidan på MySpace, där det verkar pågå en tävling i vem som poserar och stylar sig mest personligt. Det gäller att ha självförtroende.

För den trendkänsliga individualisten ger ett sofistikerat sätt pluspoäng. Två tjejer sitter på den sortens kafé där samtal ofta sker för att söka detta nya jag, och de diskuterar litteratur. Det går undan, varje bok penetreras på 20 sekunder och deras omdömen om Michel Houellebecqs senaste känns mer som en modern accessoar.

Att bli ett intressant jag är ett av livets viktigaste mål just nu.

− Jaget är det stora projektet i dag. Vi definierar oss själva utifrån vad folk tycker om oss och det är den grupp som vi vill tillhöra som är betydelsefull för vår självkänsla. Det är en bräcklig grund.

Det säger Carl Reinhold Bråkenhielm som är professor och forskar hur människor skapar mening i livet och sammanhang i sin inre värld. Han ser hur två olika krafter bidrar till denna utveckling: nya mediearenor, som bloggar och tv-program som hyllar den utåtriktade människan, samtidigt som omskapandet av karaktären har blivit vårt största projekt.

− I botten finns ångesten att inte bli accepterad, därför vill vi förändra oss själva, säger Bråkenhielm.

Att känna sig hel i denna nya värld betyder att bejaka alla sina intressen och behov, att inte göra avkall på någon sida hos sig själv. Det är fallet för urbant eleganta Siggela Möller, som sitter mitt emot dottern Ellika på 4,5 år. Hon lever med ständig jäkt.

− Jag har dåligt samvete för jämnan för att jag inte räcker till. För Ellika, maken, jobbet och mina vänner, säger Siggela som koncentrerade sig på dottern tills hon fyllde ett.

Siggela lägger ned mycket tid på att dottern ska få en egen stil, en stil som påminner lite om borgerligt 1800-tal möter Polarn o. pyret.

− Och jag vill verkligen ha kvar min personliga identitet. Därför är det viktigt att umgås med mina gamla vänner och gå ut och festa med dem.

Jobbet har särskilt stor betydelse för att Siggela − och alla andra jag-entreprenörer − ska må bra. Carl Reinhold Bråkenhielm menar att arbetsplatser som vill locka dessa personer måste låta dem utveckla sin egen kreativitet och talang. Atmosfären måste uppmuntra skillnader, inte bara tolerera dem.

− Det krävs att man skapar en miljö där de får utvecklas personligen, säger han.

Siggela Möller tycker att hon har det så på det fastighetsbolag där hon jobbar som mäklare.

− Jag har stort eget ansvar för hur vi jobbar, eftersom det inte är toppstyrt. Och så jobbar vi i team, som är medvetet uppbyggda kring olika begåvningar och personligheter. Då blir kompetensen också större, säger hon.

Men för många av oss handlar jag-projektet bara om att bli snyggare i andras ögon, som att få tillhöra den Goda Smakens Klass – den som känsligt och individuellt mixar mode och design och pratar Hemingway när uttolkarna av denna smak tycker det.

Kläderna spelar en särskild roll i denna konstruktion − de är fasaden utåt.

Runt om i Sveriges städer har små butiker poppat upp likt kantareller efter en höstskur, vilka tillfredställer denna moderna individs sökande efter sitt utvalda jag. Rätt kläder från svunna tider är viktiga byggstenar. Vintage Madame Grès och Ungaro säljs i dag på auktioner för skyhöga priser. För kläder med rötter i det förflutna signalerar genast stabil individualism.

På Kungsholmen i Stockholm ligger 59 Vintage store där Anette Jigestam noggrant väljer ut de skor och klänningar hon säljer. Det är svårt att se att de är några decennier gamla. Anette har valt ut plagg för specifika smaktyper. 

− Tjejer kan komma hit och leta efter exakt rätt plagg i fyra timmar, eftersom det ska stämma överens med deras personlighet, säger Anette Jigestam.

Här förutsätts originella kläder. Det är till stor del mot den bakgrunden som explosionen av nya, små svenska klädmärken bör ses, märken som signalerar den stam inom vilken man spelar upp sin individuellistiska enaktare.

Karin Arvidsson har butiken Katitzi ihop med sin syster, precis intill 59 Vintage store. De säljer mängder av mindre märken − sådana som inte fanns för tio år sedan. Hon tycker att det är viktigt för självförtroendet att man hittar sin egen stil, men det är främst kläder som inte sticker ut som säljer bäst. Det rimmar väl med Carl Reinhold Bråkenhielms uppfattning att den nya individualistiska rörelsen äger rum inom tajta ramar.

Det är inte lätt att hitta en egen stil. Carina Pettersson har eget castingföretag och reste nyligen till Japan och besökte templen i Kyoto för att få inspiration till sin stil. Bland annat följde en gråspräcklig, figursydd jacka med puffärmar med hem. Carina ville se hur japanerna gör om västerländsk kultur och studera modet där. Det handlade också om att upptäcka nya sidor hos sig själv.

− Jag känner flera som verkligen plågas av sökandet efter en egen stil och det gäller inte bara mode.  Många håller sig uppdaterade på ett maniskt sätt. De ska se rätt filmer, läsa vissa böcker och köper ELLE och Vogue varje månad. Allt för att veta vad som gäller och plocka från det.

Jobbigt är när individualistiska attityder känns ansträngda och påklistrade, tycker Carina Pettersson. Då lyser ett dåligt självförtroende igenom ännu starkare.

Professor Bråkenhielm vet att jag-projektet kan leda till ångest: rädslan för att bara vara en i massan och inte längre en individ. Men han påminner om möjligheterna: Förändringen som pågår betyder stor frihet, möjligheten att bli den man vill vara och inte begränsas av sitt ursprung. För chansen att förnya sig har aldrig varit större, att få lämna ett sammanhang bakom sig som man inte vill kännas vid längre. Åtminstone för dem som behärskar de nya villkoren.

− Självständiga människor vågar göra sin röst hörd och nu tillåts personliga nyanser och olikheter, säger han. Dessutom är man inte sig själv nog längre utan hämtar influenser utifrån.

Men risken, ständigt denna risk, är att du går bort dig på vägen och inte hittar fram till ett jag du trivs med. Då blir i stället omgivningen ens spegel och bekräftare; du en tom kameleont. Att kognitiv terapi och kravet att vara kreativ definierar vår samtid beror säkert också på kravet att ständigt förändra sitt beteende till det bättre och hela tiden ompröva sig själv och lösningar på problem.

Henry Montgomery, professor i just kognitiv psykologi, är skeptisk. Han menar att den individualisering som pågår inte handlar om att hitta sitt sanna jag, utan att det mer sker på ett ytligt plan.

− Det påminner om USA när jag var där på 1970-talet. Alla ville ha en egen gimmick som särskiljde – som att måla en blomma på bilen. Nu gäller det att hitta på något originellt och om man inte är så originell måste man bli det. Det kan leda till prestationsångest.

Han kallar det för ett glapp mellan utsida och insida när mode, trender och rätt nätverk blir så viktiga för hur vi uppfattar oss själva.

Därför, menar Montgomery, leder bristen på rötter till osäkerhet. Ta till exempel klasstillhörighetens försvagning, som givetvis har sina fördelar.

− När jag var ung fanns den tryggheten alltid där. Jag var ung på 1950-talet och växte upp bland välbärgade på Östermalm. Även familjer som förlorade sina pengar kunde fortsätta umgås med sina tidigare vänner. Så är det inte längre. Den som faller omkull riskerar också att förlora sina vänner och nätverk. Det skapar stress.

Så hur bör man förhålla sig? Han efterlyser en lekfull attityd till det som händer. För att visa på att man egentligen inte uppmärksammas speciellt mycket nämner Henry Montgomery en amerikansk undersökning. Där fick några personer gå runt med t-shirts en dag på vilka det stod väldigt fåniga saker.

− Ingen såg vad som stod, men försökspersonerna kände sig mycket obekväma och upplevde att alla stirrade på dem. Faktum är att få lägger märke till oss.

Ändå är hetsen för att inte hamna utanför extremt plågsam för många. Det må gälla valet av bostadsort, inriktningen på barnens rätta friskola, ny bil och massor av annat materiellt. Att inte ha råd att uppdatera köket kan knäcka de tuffaste.