Inom kriminalvården testas en ny metod där män som misshandlar får lära sig ta ansvar för och att se konsekvenserna av sitt destruktiva beteende. Fredrik, som förut var snabb att ta till knytnäven, kan nu både tänka efter och sänka garden.
Mari-Anne Tobiasson är projektledare för den nya IDAP-behandlingen av män som slår sin hustru eller flickvän.
Det var inte första gången Fredrik, 25, agerade våldsamt. Många gånger har knytnäven farit ut om han känt sig trampad på. Han tål det inte, särskilt inte med sprit i kroppen.
Fram till den här dagen hade Fredrik haft "tur". Slagsmålen hade stoppats i tid, av kompisar som hade gått emellan. Vid det här tillfället fanns inga kompisar på plats, bara hans flickvän.
Fredrik hade druckit. De var oense om något. Och så förlorade han kontrollen. Först blev det några örfilar i ansiktet, och sedan föll ett knytnävsslag mot kroppen Så lyder hans version.
– Det var inte så hårt. Jag var full och tappade kontrollen. Det är lätt hänt då. Men min flickvän blev kränkt. Hon tyckte att jag visade brist på respekt och ringde polisen.
Fredrik ställdes inför ett val. Antingen skulle han gå i psykoterapeutisk behandling eller få tre månaders fängelse. Valet var inte särskilt svårt.
Men det är komplicerat att behandla våldsamma män och kvinnor. De metoder som hittills använts i Sverige har inte varit så framgångsrika. Fredrik har fått pröva en ny metod, IDAP, Integrated Domestic Abuse Programme. Den har utvecklats i ett samarbete mellan engelska och svenska forskare och är särskilt inriktad på våldsamma män som misshandlar sin partner.
Än så länge erbjuds IDAP bara på fyra orter i Sverige. Målet med behandlingen är inte någon total själslig läkning (om nu sådan är möjlig) utan att helt enkelt få klienterna att sluta använda våld i relationer.
Fredrik har fått lära sig olika strategier för att inte bli våldsam igen. En stor del av arbetet sker på egen hand med en manual, som förklarar hur man undviker att göda den egna ilskan och hur man ska göra för att släppa sitt kontrollbehov och i stället skapa konstruktiva relationer.
– Jag har fått lära mig hur jag ska förhålla mig till andra människor. Nu tänker jag efter innan jag säger något och försöker se det positiva i det andra säger, sådant som gjorde mig arg förut. Min stubin var tidigare superkort och jag kunde bli förbannad på en gång. Den har blivit betydligt längre nu.
Fast en sakhar Fredrik fortfarande svårt att svälja: Behandlingsmetoden han genomgår lägger all skuld på den som slår i en relation.
– Slå får man förstås inte göra, men vi var ju två som bråkade och vi trampade båda på varandras ömma tår. En gång sa hon saker som jag inte klarade av att ta och jag gjorde det jag gjorde. Men i sin helhet var relationen sådan att vi båda tryckte ned varandra.
Mari-Anne Tobiasson beteendevetare och projektledare för det nationella programmet IDAP inom kriminalvården, säger att hon hört den sortens resonemang många gånger.
– Men de som misshandlar måste lära sig att se sitt eget ansvar, och ta ansvar för att kunna agera på annat sätt. De måste erkänna att de har ett problem. Misshandlande män förminskar ofta problemet, förnekar och skyller på andra.
I behandlingen får de också hjälp att upptäcka hur deras handlingar påverkar brottsoffret och barnen. Det låter självklart, men det kan vara väldigt svårt för någon som utövat makt och kontroll länge att inse hur deras agerande påverkar andra.
Att upprepade gånger misshandla sin partner leder till att man får makt och kontroll, vare sig man medvetet strävat efter det eller inte. Under behandlingens gång måste våldsmännen inse detta, och släppa sin eventuella önskan att behålla den positionen.
I stället ska de behandlade männen få en verklig, sund makt och kontroll – över sig själva och sitt beteende – så att de kan fungera i parrelationer utan att använda våld.
Det sjuka makt- och kontrollbehovet döljer inte sällan maktlöshet. En maktlöshet som vissa måste kompensera.
– Det vi ser rent allmänt är att dessa män ofta har problem med självkänslan, även om de i samhällets ögon är mycket kompetenta. Många har upplevt våld på nära håll under uppväxten.
Mari-Anne Tobiasson framhåller att det är viktigt att det är flera deltagare, så att man också kan jobba i grupper. Då kan de fråga varandra om saker de funderar över, men framför allt motivera varandra att gå vidare.
– Vi jobbar bland annat utifrån dessa mäns egna våldsexempel. De diskuteras i gruppen och vi sätter upp rollspel.
Anita Dahlerus är ansvarig för IDAP-behandlingen på frivården vid Hornstull, Stockholm. Här behandlas just nu elva män. Tre har "examinerats". I behandlingen ingår: Ickehotfullt beteende. Respekt. Stöd och tillit. Och ansvarskännande föräldraskap.
Anita Dahlerus berättar att det ofta handlar om att förklara självklarheter.
– När vi frågar om barnen varit närvarande när de slog sin fru, svarar flera att "de sov". Då frågar vi hur de kan veta att de inte vaknade.
Det gäller attmotivera och få männen att se vad de gör för fel och att lära sig nya sätt att hanterar sin ilska. Bland annat får klienterna i hemuppgift att fylla i ett kontrollformulär med frågor: Varför slog jag henne? Vad var avsikten? Hur påverkade det henne? Barnen? Och mig själv?
– Män säger ofta att "hon tryckte på fel knappar". Ett typiskt exempel på en sådan negativ tanke är "fan, vad hon tjatar om mitt drickande". Det gäller för dem att släppa taget om saker som irriterar. Och hitta strategier som hjälper dem att ta emot kritik och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt.
Mårten af Ekenstam är ordförande i den ideella föreningen Mansjouren i Stockholms län. Jourens 20 volontärer träffade i fjol 1 900 män med olika problem.
– Männen som söker sig till oss är de som vill göra något åt sin dåliga partnerrelation, säger han.
– Vi träffar dem som gett en örfil eller smällt igen dörren i ansiktet på sin partner. De blir ledsna och vill förändra sin situation. Detta drabbar alla skikt, arbetslösa och höginkomsttagare.
Mårten af Ekenstam pratar med männen om vad som hände precis när de blev våldsamma. Genom att träffa många män som slagit har han fått en bild av vad som händer under denna korta tidsperiod. Gemensamt är att de under en till två sekunder funderade på om de skulle slå eller inte.
– Jag går inte med på att det bara hände. Att använda våld är en överlagd handling. De säger att de inte vet vad som hände.
Men då sägerMårten af Ekenstam: "du vet visst, du kommer ihåg". Han frågar vad kvinnan hade på sig när det hände, var de stod någonstans.
– Vi gör en sorts brottsplatsundersökning. Det kan ta en timme. Efteråt förstår männen att de ansvarar för sina handlingar, att de inte kan skylla ifrån sig. För många är det en lättnad att bara prata med någon annan.
Mårten af Ekenstam menar att det är viktigt att veta var aggressionspunkterna ligger, annars är risken stor att de gör om detta igen.
– Vi pratar om hur de ska undvika dessa punkter, lösningen finns inom dem själva. Vi träffar dessa män innan vissa av dem går ännu längre och blir riktigt farliga kvinnomisshandlare.
Tillbaka till Fredrik, 25-åringen som valde IDAP-behandling i stället för fängelse. Han säger att han är glad att han gjort detta val.
– Nu inser jag vilken stor idiot jag var. Nu kan jag skämmas. Att slå en kvinna är bland det fegaste man kan göra. Om jag dömts till fängelse är jag säker på att jag inte hade förändrats. Men nu känner jag mig som en betydligt bättre människa.
IDAP-metoden, för män som misshandlar i hemmet, började användas i Sverige förra året. Just nu pågår behandling i fyra grupper, om cirka åtta män i varje, på fyra olika orter.
Behandlingen är indelad i nio så kallade moduler, tar totalt 54 timmar, och är utspridd över ett halvt år. I övrigt finns det i Sverige tolv andra grupper av misshandlande män, som jobbar på sitt beteende med hjälp av andra behandlingsmetoder.