Amelia

Anna Axelsson gick nästan under av ett opioidberoende som började med att läkaren bara skulle sätts in smärtstillande.

Vad skulle hon göra?  Leva eller dö? Så långt hade det gått.

Tanken och känslan konfronterades Anna Axelsson med när hon i början av 2015 var tvungen att ta ställning till om hon skulle orka sluta med de upp till 20 mycket starka värktabletterna och tabletterna mot nervsmärta hon medicinerade sig själv med varje dag. Opioiden Tramadol och Lyrica.

Den här hjärtskärande berättelsen går tillbaka till 2001 när Anna från Sala var 14 år. En serie saltomortaler bakåt och hon landade på huvudet med hela kroppens tyngd på ryggraden.

• Jag trodde att värken skulle gå över efter bara ett par tre veckor. Jag kunde lindra den tillräckligt till en början med bara vanliga Alvedon. Jag som trodde att den bara satt i nacken, men den satt längst ner på ryggen i ryggraden. Då kunde jag fortfarande träna om jag tog det lugnt och inte gjorde det för mycket. Jag spelade fotboll. Men snart tog jag allt fler Alvedon eftersom det gjorde allt ondare.

Åren gick och smärtan var ändå möjlig att uthärda, men efter sju operationer som inte gav resultat ökade smärtan. Det gick inte att träna sen flera år och livet blev så smärtsamt att läkaren beslutade sig för att skriva ut morfinplåster 2012 utan diskussion alls om vart det kunde leda, och det kändes riktigt bra när de fungerade som bäst.

Sex månader senare ställdes hon inför sin näst svåraste prövning i livet: Om hon inte lyckades sluta med dem hade hon nog efter ett tag behövt ännu kraftfullare preparat och de hade hon bara hittat på gatan. Allt större tolerans och allt större abstinens när hon inte hade dem på sig. Hon bestämde sig för att sluta med dem snabbt och det gjorde att hon fick kraftiga abstinensbesvär, som stark ångest och förvirring.

• Jag blev också fruktansvärt arg på allt och alla, som om all ilska jag burit på sen olyckan kom fram. Jag sa till mamma att jag ville gå ut och döda någon, det kokade i mig. Jag hade såklart aldrig gjort det men så arg var jag.

Smärtan blev allt outhärdligare och istället vände hon sig snart till starka värktabletter, som läkaren också skrev ut med en uppmaning, att hon skulle ta så många hon tyckte att hon behövde.

Tidigt 2014: En tablett lades till hela tiden för att få samma effekt som tidigare, när toleransen ökade och för att inte känna abstinens. Tabletterna som fick henne att dra sig undan, som gjorde henne mycket trött och som gjorde att hon än en gång fick svårt att tänka klart, men som också gav henne en känsla av välbehag.

• Mot slutet av 2014 åt jag 10-15 ibland 20 av två starka mediciner varje dag, bland annat opioden Tramadol och Lyrica mot nervsmärtan, och jag insåg att jag hade blivit helt beroende. Jag som egentligen, trots smärtan, var en glad person med en nära familj. Jag hade dragit mig undan också den, men även från vänner. Fast jag träffade dem då, jag ville och orkade det.

Anna insåg att hon inte klarade av att äta färre när kroppen vant sig vid en så hög dos, hon riskerade istället att äta ännu fler. Dosen hon hade var också på väg att förstöra magen, så om hon inte lyckades nu skulle det aldrig gå, tänkte hon.

Det var hennes eget beslut, läkaren sa bara att hon skulle pröva sig fram när hon slutade, det var all hjälp hon fick. Hon känner att hon blev avvisad när hon inte fick något stöd.

I början av 2015 påbörjade hon den långsamma nedtrappningen och de första månaderna grät hon hela tiden och blev nästan helt apatisk, kroppen stängdes nästan ner. Hon andades, åt mat och låg i sängen. Kontakten med familj och vänner bröts nästan helt.

Hon svettades som i Grekland i augusti och frös som i Norrland i januari – samtidigt. Panikattackerna som fick väggarna att krympa plötsligt, snabbt och tätt gjorde att hon trodde att hon var på väg att dö. Hon som bara velat dö tidigare var nu på väg att dö.

Hon måste dock gå ut ibland och då hade hon en tanke i huvudet.

• När jag gick över gatan hoppades jag att en bil skulle köra ihjäl mig. Varför hände det andra och inte mig som ville dö? Men jag kunde inte göra det mot dem, hur hade det varit för mina brorsbarn när min familj berättade för dem vad som hänt. Jag som älskar dem så mycket. Jag som inte kände för något kände ändå tillräckligt för dem och det räddade mig.

Familjen som såg sin dotter tom på liv var otröstlig. Hon slog i botten av det svarta hålet och där skulle hon ha stannat, men en känsla, en liten kraft, fanns där inne trots allt. Hon hade ju lyckats sluta med morfinplåstren och det gav lite självförtroende, det som Anna berättar försvann helt under många år.

Depressionen som golvade henne när hon var nästan klar med värktabletterna, och hon som trott att hon såg antydan till ljus. Hon som varit nästan zombie, men trots det nästan ingen depression, så slog den till med full kraft.

Till slut, i mitten av 2015, var det en vän som ringde Anna och insisterade på att hon måste bli inlagd på psyket, men hon fick inte ens komma på läkarbesök. De tyckte att hennes familj kunde ta hand om henne och hålla koll att inget hände.

• Jag räddades av den antidepressiva medicinen jag fick sommaren 2015 och jag började trappa ner den långsamt för några månader sen.  

Hon hade äntligen tur och det gick utan större problem trots att hon var rädd för vad som kunde hända.

Anna är förtvivlat arg på de läkare som bara skrev ut fler och fler starka värktabletter och morfinplåster utan att tänka på vad de gjorde med henne, de såg hur sjuk hon var och visste vad som höll på att hända.

De visste också vad tabletterna gjorde med hennes mage, att den höll på att förstöras. En inte ovanlig bieffekt med opioider.

• Om man får starka mediciner utskrivet måste det finnas en plan och uppföljning annars leder det till de livshotande biverkningar jag fick. När jag hade det som värst och berättade om det brydde läkarna sig inte. Det enda jag fick höra var att jag skulle pröva mig fram för att hitta rätt dos och jag fick ingen hjälp alls att trappa ner.

I dag är Anna tillbaka där hon var rent medicinskt som 14-åring, hon tar bara vanliga Alvedon och en antiinflammatorisk medicin.

• Wow. Jag klarade det. En specialistläkare som jag pratade med var mycket imponerad av att jag lyckats på egen hand. Det är som att ta sig ur ett drogmissbruk.

Nyligen opererade hon bäckenleden, den åttonde, och hoppas innerligt på att den ska lindra smärtan, smärtan som fanns där även när hon självmedicinerade sig som mest.

• Jag har fortfarande ont, ångest och depression, men jobbar på det. Familjen är oerhört lycklig att ha mig tillbaka tillbaka.

Anna Axelsson.

Ålder: 31.

Bor: Sala.

Familj: Mamma, pappa, tre äldre systrar, äldre bror och hans två barn.

Gör: Hoppas nu till slut kunna börja arbeta 50 procent efter den senaste operationen i ländryggen. Hon har tidigare arbetat på café, men det är osäkert vad hon kommer göra om hon börjar arbeta igen.

Har mot alla odds lyckats ta sig ur ett svårt beroende av morfinplåster och starka, receptbelagda värktabletter.

Stödtexter om opioid-beroende, dessa morfinbesläktade värktabletter.

Bakgrundstext om läget: Det finns risk i Sverige också för en opioid-epidemi om inget görs, enligt Fred Nygren, professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet.

Hundratusentals svenskar är läkemedelsberoende – och beroendeläkare varnar nu alltmer särskilt för opioider som speciellt kvinnor tar.

De här starka morfinbesläktade värktabletterna som är så lätta att fastna i därför att det ständigt krävs högre doser för att inte bli sjuk och slippa smärtan.

2,4 miljoner amerikaner uppskattas vara beroende av opioider och 2016 inträffade 42000 dödsfall.

Också Sverige riskerar att följa i USA:s fotspår om inga riktigt framgångsrika åtgärder genomförs, menar Fred Nygren, professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet.  

• Här finns cirka 10000 kända opiodberoende som bland annat köper sina tabletter på gatan. Antalet beroende som anses vara okänt och får sina opioider av till exempel läkare kan vara minst det dubbla. Vi vet inte säkert eftersom det ännu inte gjorts några bra studier, säger han.

I det senare fallet handlar det om beroende som inte är ”knarkare” på gatan utan är ”vanliga” människor. Missbruksutredningen från 2011 konstaterade att cirka 65000 svenskar var beroende av smärtstillande, med eller utan läkarrecept, och lugnande tabletter utan att vara ”knarkare”.

När det gäller de två opioderna Tramadol och ”dödsdrogen” Fentanyl, som är 100 gånger starkare än morfin, följer vi redan USA. Fentanyl som artisten Prince dog av.

Man kan begränsa tillgängligheten i sjukvården, men frågan är om det räcker eftersom även den som inte är ”knarkare” kan köpa sina tabletter på gatan och via nätet.

Så varför just nu i Sverige? Det går hand i hand med den växande psykiska ohälsan och stressen i samhället, och att alltfler känner smärta i kroppen, svarar Fred Nygren.

2015 var det ungefär mellan 10 och 30 procent fler kvinnor än män som fick opioider utskrivet av läkare i spannet 25 till 45 år, beroende på ålder.

• Kvinnor uppges utveckla beroende snabbare än män. Bland annat på grund av den högre nivån av östrogen som förstärker dopamin-frisättningen i de avgörande områdena i hjärnan. Dopamin som får oss att må bra.

Kvinnor är också en grupp som är mer osynlig och protesterar mindre, anser experter, och det gör att den här särskilda utsattheten inte uppmärksammas.

Att använda opioider under längre tid innebär stor risk att fastna – en på tre till en på fem som exponeras för heroin gör det, förklarar Fred Nygren. Heroin som är en opioid. Det visar också hur beroendeframkallande opioider som läkare skriver ut kan bli i värsta fall.

• Om man ändå måste ta opioider för smärta måste det ske under noggrann läkarkontroll. Och om läkaren begränsar tillgången kan risken minska, menar han.

Och om man snabbt söker sig till till exempel psykolog, skolsköterska, kurator eller samtalsterapeut vid smärta.

Fakta om opioider, dessa morfinbesläktade värktabletter.

• 2007 gjordes den senaste undersökningen av hur många som är läkemedelsberoende i Sverige och Folkhälsoinstitutet kom fram till att de var ungefär 250000.  
• Beroendet av opioider anses av många beroendeläkare vara den allvarligaste formen av läkemedelsberoende, detta samlingsnamn på morfin och morfinbesläktade smärtstillande medel.
• Oxikodon och OxyContin är de opioider som det säljs mest av i Sverige, men Tramadol och kodein är också storsäljare.
• Biverkningar i början är ofta muntorrhet, illamående och dåsighet. Andra är till exempel yrsel, förvirring, buksmärta och problem med att kissa. Magproblem är vanliga.
• Risken för beroende är stor därför att man kan utveckla tolerans efter en tids användning, då krävs högre dos för att inte få abstinens.
• Abstinens innebär ångest och svettningar om dosen man tar är hög. Abstinensen kan bli extremt svår.
• Vissa får mer ont av starka värktabletter när de utvecklar tolerans.  
• Den som överdoserar får små pupiller, känner muskelstelhet och frossa samt blodtrycket och hjärtat påverkas. Man kan också få cirkulationskollaps, svårt att andas och hamna i koma.
• Om man ställs inför valet att pröva opioider eller inte bör man snabbt undersöka om det finns alternativ för att lindra och hantera smärtan, som fysioterapi eller KBT där den beroende lär sig hantera ”suget”.
• Opioider ska i regel bara användas ett kortare tag, hur länge kan en kompetent läkare avgöra, och för svårare smärtor.

Källa: Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Fred Nygren, professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet