DN Kultur

Form för evigheten

Hur skapas en formklassiker? Och vilka nya föremål har chans att bli designikoner? DN har pratat med museiintendenter, ­auktionshus och författarna bakom boken "Vespan, Myran, ­Chanel No 5 - Historien bakom 30 designklassiker".

Formgivarlegender som Alvar Alto, Arne Jacobsen och Bruno Mathsson är några som måste ha känt till hur man skapar formklassiker, dessa designobjekt med särskild lyskraft, som pekar från då till nu och mot evigheten. Men vilka formgivare har i dag chansen att skapa framtidens nya klassiska möbler, konsthantverk och andra föremål som ger dem ett tidlöst värde?

Tidigare i år kom boken "Vespan, Myran, Chanel No 5", som tittar närmare på trettio designklassiker, svenska och internationella. Det handlar om produkter från Olof Bäckströms Fiskarssax (den med orange handtag), över "Red and blue chair" av De Stijl-gruppens möbelsnickare Gerrit Riet­veld, till den enkla, originella och rena fåtöljen "Paimio" av Alvar Aalto. Vad kan vi lära av mästarnas fingertoppskänsla?

- Det är svårt att säga vad som blir klassiker eftersom viss tid måste gå. Men studerar man många formgivare som lyckats har de varit långt framme, pionjärer vad gäller material och teknik. Ofta har de chockerat omvärlden genom att gestalta samhällsförändringar innan de blivit uppenbara.

Det säger Marit Stigsdotter, formgivare och lärare, som tillsammans med Pia Nor­dahl Frisk har skrivit boken ovan, utgiven på Bokförlaget Arena.

En relativt ny formklassiker är Jonas Bohlins "Concrete chair" från 1981, som numrerades i hundra exemplar och väckte rejäl uppståndelse i designvärlden. Dess ikonstatus med sitt postmoderna formspråk och icke­funktionalitet påminner om "Red and blue chair" av Gerrit Rietveld från 1918. Inte heller den var ämnad att koppla av i med en bok.

Marit Stigsdotter menar att designer som skapar klassiker ofta lyckas hitta ett formspråk som på något sätt uttrycker en ny tid. Jonas Bohlins betongstol skapades samma år som Memphisgruppen i Italien författade sitt postmoderna designmanifest, där modernismens rena och enhetliga formspråk kritiserades till förmån för fantasi och inspiration från olika håll.

- Om Jonas Bohlin kände till det manifestet vet jag inte, men han visste att betongstolen var ett intressant objekt, som absolut inte ser ut som en stol vanligtvis gör, säger Marit Stigsdotter.

Hennes egen nutidsfavorit är Alexander Lerviks några år gamla "Bright handle" där handtaget lyser grönt eller rött, beroende på om toaletten är ledig eller inte.

- Det är en självklar, uttrycksfull produkt med en form som inte hade varit möjlig utan LED-teknik. Det är design av vår tid.

Nationalmuseum har i uppgift att samla den design som tillverkas i dag och som kan komma att få formhistoriskt intresse, berättar Cilla Robach, intendent för konsthantverk och design på Nationalmuseum. Där kallas det inte formklassiker utan nyskapande formgivning för sin tid, det må gälla 1958 likväl som 2008.

När Robach ombeds att spekulera om framtida klassiker så nämner hon Lagombras "Ljuskrona", visad 2005 på Nationalmuseums konceptutställning, där svensk, samhällskritisk formgivning presenterades.

- Det är en taklampa som består av delar från olika Ikeaprodukter. Då kritiserade den idén om hur god form ska se ut, men också konsumtionshetsen. Nu när jag arbetar med en utställning om hållbar design ser jag att den även har ett miljöengagemang. Den behåller alltså sin aktualitet.

Peter Cohens prisbelönta bokhylla "Cell", som Cilla Robach beskriver som en uppdaterad Stringbokhylla i högteknologiskt utförande, är en annan tippad nutidsklassiker. Den serietillverkas och gör sig bra både i verkligheten och på bild, vilket beskriver en viktig förutsättning för att lyckas i dag. Därför är tillställningar som Milanomässan så viktiga numera, där nya klassiker föds i mediernas sökande spotlight.

Tidningar och tv präntar in bilder i oss som får föremål att stanna kvar i vårt undermedvetna. Den klassiska Stringbokhyllan från 1949 fick ett enormt genomslag på H55-utställningen i Helsingborg, vilket ledde till att de billiga och funktionella hyllmodulerna av Kajsa och Nisse Strinning blev en makalös försäljningsframgång många år framöver och nytillverkas i dag. Även bokhyllesystemet "Billy" kan kallas en klassiker eftersom nästan alla har en relation till den, menar Marit Stigsdotter, som även hon betonar me­diernas roll.

På 1950-talet blev Vespan det hetaste för horder av tonåringar efter att Audrey Hepburn åkt runt på en i filmen "Prinsessa på vift". Vespan stod för frihet, ungdom och framtid och producerades i de flygplansfabriker som företaget Piaggio använt under kriget, men som stod stilla efter freden. Maskinerna kunde bara pressa plåtar och inte bocka rör, tillväga­gångssättet för vanliga motorcyklar.

Därav Vespans annorlunda, rundade form. Och på 1960-talet, när modsen blev som flest, försåg denna subkultur med rötter i England sina vespor med fler backspeglar och dekaler.

Det handlar om nya idéer och att tidigt ta till sig dem, men också om att snabbt och intressant använda moderna tekniker och material. Alvar Aalto utvecklade tekniken med skiktlimmat trä på 1930-talet för sina nya, "hygieniska" möbler, som fåtöljen "Paimio" från 1931.

Detta var när människor var livrädda för tuberkulosen och uppskattade avskalad design i material som inte såg ut att förmedla sjukdomen - fåtöljen ritades speciellt för det nybyggda sanatoriet i Paimio. En mörkare tolkning är att formspråket reflekterade and­ra tidstypiska idéer, som rashygienen.

Le Corbusier, som betraktade bostaden som en maskin att bo i, behövde också inreda sina villor och flerfamiljshus. Den nya moderna människan behövde någonstans att vila också, inte bara ljusa och förnuftiga lägenheter efter första världskrigets smutsiga skyttegravskrig. Le Corbusier lär ha varit ointresserad av att designa möbler, men imponerades av den franska formgivaren Charlotte Perriands inredningar i stålrör och glas på Höstsalongen i Paris 1927.

Le Corbusier bjöd in Perriand till sitt team. Hon formgav bland annat vilstolen "LC4" i kohud och den kompakta fåtöljen och soffan LC2, som består av bockade och förkromade stålrör med kvadratiska läderkuddar. Det är först på senare år som Perriand erkänts som designer till möblerna men fortfarande står Le Corbusier först på Cassinas hemsida - företaget som gör de "äkta" Le Corbusier-­kopiorna. Perriand nämns bara som ett av tre namn. Det visar att det kan vara svårt att veta vem som verkligen formgav gårdagens klassiker, särskilt i en tid då bara män ansågs kunna skapa stor arkitektur och design.

Men även auktionshusen världen över är med om att skapa designklassiker och lyfta fram föremål ur historien om de har något speciellt. Som Carl Bergstens svartlackerade kaféstol med grön skinnklädsel, ritad för Strömsholmens restaurang på Konst- och industriutställning i Norrköping 1906.

- Bergsten influerades av de stora internationellt erkända arkitekterna Josef Hoffman och Koloman Moser. Man kan säga att han gjorde en svensk tolkning av wienerjugend och hans fortsatta arbete kom att förebåda modernismen i Sverige, säger Camilla Behrer, intendent för modernt konsthantverk och design på Bukowski Auktioner.

1939 brann restaurangen ned och stolarna spreds för vinden, en del med den utskjutande benbågen bortsågad, eftersom personalen snubblat på dem. Åren gick. Bukowskis var först med att se det unika i stolarna och 1993 sälja ett par för 116 000 kronor.

- Det är inte förvånande att intresset blev stort eftersom det finns så få möbler av Carl Bergsten, en av det tidiga 1900-talets största svenska arkitekter, menar Camilla Behrer.

Senare har åtta av de ­avantgardistiska stolarna klubbats för rekordpriset 630.000 kronor på Stockholms auktionsverk. Även föremål från Bergstens eget hem, de stora världsutställningarna i Paris 1925 och Stockholm 1930, samt M/S "Kungsholm" har gått på auktion för skyhöga priser.

Det auktionsköparna annars efterfrågar är "säkra kort", som dansk design av Jacobsen och Wegner eller möbler från Svenskt Tenn, Bruno Mathsson och yngre namn som Mats Theselius eller Jonas Bohlin - populära bland samlare och dem som söker det där rätta, speciella föremålet till sitt hem.

På tal om framtiden väljer Malin Rebessi, intendent för möbler, glas och keramik vid Stockholms auktionsverk, tre mindre kända nutida designer. Även om det "bara går att spekulera" i vilka som når klassikerstatus.

- Åsa Jungnelius på Kosta Boda har gjort en kollektion med skulpturer i form av nagellacksflaskor, kallade Make Up, i begränsad upplaga. De känns mycket nu.

Bland möbler tror Malin Rebessi på Björn Dahlströms fåtölj "Superstructure" från 2003, som hon gillar därför att den kombinerar dåtid och framtid på ett spännande sätt. Formen är nyskapande samtidigt som den är klassiskt skandinavisk med inspiration från den svenska pinnstolen.

- Och Hanna Werning på Rörstrand har gjort servisen "Hanna" som är härligt glad med 1970-tals­influens. Jag tror den kan bli en klassiker precis som "Berså" och "Spisa ribb" från Gustavsberg blev det.

Formklassikern skapas inte bara genom talang och tur, det är tydligt, utan den designer som vågar gå sin egen väg ökar chanserna att definiera sin tid i form på ett ange­läget sätt. Fast det gäller också att förstå sin samtid på djupet och ha ett öga för vad framtiden döljer.

Då blir design något mer än bara en snygg eller spännande yta.

Fyra framtida designklassiker?

”Cell”

av Peter Cohen, 2006Sköna hem utnämnde ”Cell” till Årets möbel 2007. Cohen ville skapa ett hyllsystem som är effektivt, lätt och vackert. ”De flesta bokhyllor är tunga, så tanken här är att förvara det som tar plats någon annanstans. Det blir på samma gång spektakulärt och tillbakadraget, en spänning jag jobbade länge med. Samtidigt är materialen och lösningen tekniskt avancerade, så att jag kunde hitta spänningen mellan lätthet och bärkraft.”

”Lilla h” av Caroline Schlyter, 1989

Formgivaren Caroline Schly­ter gick på Konstfack för att bli skulptör när hennes stolskulptur ”Lilla h” visades på möbelmässan i Älvsjö. Den skiktlimmade, formpressade stolen i björkfaner, senare klädd i kohud, fick genast internationell uppmärksamhet och köptes in till museer. Belönad med utmärkelsen Utmärkt Svensk Form för en självstän­dig version i den nordiska böjträtraditionen. Samlarfavoriten ”Lilla h” har blivit en hel möbelfamilj.”

Ljuskrona”

av Anders Jakobsen, Lagombra, 2005”Ljuskrona” är delvis gjord inför publik under en perfor­mance och består av delar från Ikeaprodukter. Den handlar om att formgivning inte bara ska vara funktion och industri, utan också ha ett budskap, säger Anders Jakobsen: ”För jag vill inte vara ett redskap för industrin eller uttryck för den rådande smaken. Men jag fick ingen examen av Konstfack, min lärare var sträng moder­nist och tyckte inte om arbetssättet.”

”Make Up”

av Åsa Jungnelius, 2008Bland det första Åsa Jungnelius gjort för Kosta Boda är serien ”Make up” : ”Jag undersöker stereotypa uppfattningar av föremål. Jag är intresserad av att lyfta fram smink som en viktig status- och maktsymbol och värdera upp det genom att göra skulpturer av nagellacksflaskor. Idealet vore om även maktens män börjar sminka sig.”

Fem klassiker som påverkat historien

”Ericofonen” av Hugo Blomberg, Ralph Lysell och Gösta Thames, 1953–1954

I folkmun kallad Kobran. Men LM Ericssons ledning gillade inte smeknamnet, så anställda som använde det riskerade en till­sägelse. För första gången i världshistorien rymdes nu hela telefonen i en enhet, tack vare de nya plasterna som utvecklades efter andra världskriget. Förutom att vara behändig vägde Kobran inte mer än luren på tidigare modeller och ringklockan placerades i en låda vid sidan.

Funktionaliteten – det bara var att ställa ned den för att lägga på, och nummerskivan var en del av foten – fick ägaren att känna att Sverige nog var världens modernaste land ändå.Kobran är numera ett samlarobjekt, prisad för sin tidstypiska strömlinjeform. Den tillverkades i miljoner exemlar i många olika färger. Telias uppdaterade Kobra kan knappast mäta sig med ursprungets skulpturala form.)

”Red and Blue Chair” av Gerrit Rietveld, 1918

Museum of Modern Art har utnämnt denna originella stol till en av modernismens ikoner.

Dåtidens sittmöbler dolde benen bakom fransar och tyger, så när Reitvelds stol visades upp blev många förskräckta. Färgerna hade han tagit från en målning av Piet Mondrian, som också ingick i De Stijl-gruppen. Så ”Red and blue chair” är egentligen ett efterkrigsmanifest och en karta över den nya tidens förnuft, kraft och utveckling: maskineran.

Bordet ”Superellips” av Piet Hein och Bruno Mathsson, 1965

Det krävdes en matematiker för att beräkna superellipsen. Piet Hein fick i uppdrag av Sergels torgs arkitekt David Helldén att räkna fram denna kurva mellan ellipsens och rektangelns form. Resultatet blev ett fungerande trafikflöde runt obelisken på torget, men även en bordsskiva. Det var Bruno Mathsson som insåg möjligheten att tillverka en originell möbel, där det revolutionerande spännbenet ersatte klumpiga bordsben.

Kaféstol av Carl Bergsten, 1906

Flera byggnader till Konst- och industriutställningen i Norrköping ritades av Carl Bergsten, som även stod för inventarierna till Ströms­holmens restaurang. Den strama stilen är Bergstens tolkning av wienerjugend. Kaféstolen tillverkades på Gemla Möbelfabrik, i original svartlackerad med grön skinnklädsel.

”Vespan” av Corradino d´Ascanio och Enrico Piaggio, 1946

Det lilla bubbliga och färgglada transportmedlet såg dagens ljus efter kriget. Den mjukt rundade Vespan kördes av alla, inte bara filmstjärnor utan också av hantverkare, hela familjer, ungdomar och medelklassen. Att vespan drog lite bensin och sällan orsakade problem var bonusar. Även kvinnans frigörelse ska ha påskyndats eftersom det var möjligt att köra den iförd kjol. Senare gjorde modsen vespan till sin.