För fotbollshuliganen Johan är slagsmål terapi

Vi tolererar inte våld som vi gjorde förr utan polisanmäler både bråk på skolgården och snytingar på krogen. Samtidigt har det faktiska våldet ökat, säger experterna. Kanske Johan är ett bra exempel på denna motsägelse: Han försöker vara en bra pappa, en bra förebild. Men i hemlighet går han ut och slåss, för nöjes skull, men också för att han hatar sin egen pappa ...

I den amerikanska filmen Fight Club, med Edward Norton och Brad Pitt, träffas yngre män i källare för att under ”ordnade” former mötas och slåss. Genom att slåss gör de det mest primitivt manliga som existerar, något som alltid existerat.

– Jag njuter av att slåss. Känslan av frihet är så stor då. När jag och mina kamrater springer mot motståndarna pumpar adrenalinet i min kropp. Det känns som att skallen ska sprängas i bitar när som helst. Oftast minns jag bara fragment av slagsmålet.

I regel får han själv inga större skador. Hans knogar blir lite blodiga eller så får han ett blått öga. Men ibland kan han bli chockad över det han gjort. Som den gången när han hoppade på en antagonists huvud upprepade gånger. Då slet en kamrat bort honom därifrån. Att han hoppat och hoppat om och om igen på killens huvud fick han veta först senare. Själv minns han inget alls av det. Han har aldrig upplevt en större inre frid än efter den fajten. Men lugnet varade inte längre än ett par dagar.

– Det hade kunnat gå åt helvete både för mig och för killen. Riktigt åt jävla helvete, säger Johan.

Johan berättar att han inte har något dåligt samvete för vad han gjorde mot killen, för han säger sig veta att killen inte har några men. Dåligt samvete är förresten något han aldrig lider av eftersom han "nästan alltid slåss schyst". Och de som är med i leken får leken tåla. "Leken" består i att vara med i sitt fotbollslags firma (huligangrupp) och slåss mot andra lags firmor.

Efter att ha lämnat mitt mobilnummer till olika personer som uppgett att de har kontakter med huliganer, ringde till slut en person som inte vill avslöja sitt namn eller vilket lags firma han ingår i. Vi träffas på ett café.

Johan, vi kallar honom så, är lite över 30 och har en vit kortärmad t-shirt och jeans, kort blont hår och bär en Rolex. Det som är påtagligt är att han är så verbal och att han verkar förstå precis varför han älskar att slåss.

Johan, vars högerknogar precis är på väg att läka, berättar att han har fru, två små barn och är egenföretagare med fem anställda. Familjen bor i villa i en attraktiv närförort till Stockholm.

Så varför väljer han att slåss på helgerna? Bortsett från ruset han upplever när han slåss. Johan svarar snabbt att han funderat mycket på den frågan.

– För mig är det ett sätt att göra något helt förbjudet. Hemma och på jobbet har jag ett sådant stort ansvar. Där är mitt liv så inrutat. Det jag gör med mina kamrater bryter helt mot vad jag egentligen får göra. Detta är min flykt från vardagslunken. Det är jag helt på det klara med.

Samhörigheten är också viktig. Han vet att de andra killarna ställer upp för honom.

– Vi skyddar varandra och backar inte. Det är en stark lojalitet mellan oss. Och vi är vårt lags största supportrar. Vi förvarar vårt lag, vi slåss till och med för det.

Johan känner en stark förväntan inför att möta sina motståndare. Det här är något han behöver och något som han inte hittar på annat håll. Även det populärkulturella attributen till huliganernas våldsvärld tycker han om. Det gäller såväl musik som kläder och film. Men det är bara bonus, det primära är våldet.

Johan säger att detta inte är en samhörighet för vem som helst. Här handlar det om män som vill slå andra män på käften. Firmor som slagits kommenterar sedan varandras prestationer som slagskämpar på sina respektive hemsidor. Där kan det stå att motståndarna hade bra taktik och imponerade. Men att de ska vara riktigt rädda nästa gång.

Det han berättar låter som hämtat från den amerikanska filmen Fight Club med Brad Pitt, där yngre män träffas i källare för att under "ordnade" former mötas och slåss. I filmen sägs orsaken vara att detta är en reaktion på att människor skapar sin identitet med hjälp av varumärken och därmed blir lättare att manipulera. Genom att slåss gör de det mest primitivt manliga som existerar, något som alltid existerat.

De revolterar mot allt det som kan definieras som terapisamhälle och upptäcker sig själva i våldet. Det är i varje fall vad de tror.

Johan ser en viss koppling mellan filmen Fight Club, som han sett flera gånger, och det han själv håller på med. Han kan leva ut på ett sätt med sina huligankamrater som han aldrig kan leva ut med sina vanliga vänner. För även de tror att Johan boxas i klubb på fritiden.

Men riskerna han tar är stora. Något kan hända honom och hans familj kan bli utan make och pappa. Han kan skada eller till och med döda någon annan, särskilt under sina minnesluckor. Eller så kan någon annan hoppa sönder hans huvud.

– Visst, jag har hållit på med det här i flera år. I början hade jag bara ansvar för mig själv. Jag tänker på riskerna varje dag. Men det är just riskerna och förväntan inför fajten som gör det hela så beroendeframkallande, säger han.

Han tycker ändå att det finns garantier. I denna subkulturella värld existerar flera regler, berättar Johan. Man slår och hoppar inte för länge på någon och man använder inga tillhyggen.

Och man ger sig inte på någon annan firmakille utanför de organiserade fajterna. Så säger han, trots det som kunde ha hänt om kamraten inte hindrat honom från att fortsätta hoppa den där gången. Johan har även tagit emot stryk. Det värsta som hänt honom var när han nästan förlorade synen på ena ögat efter ett slag. Fortfarande ser han lite suddigt på det ögat.
Den fråga som naturligt infinner sig är varifrån denna ilska som han bär på kommer ifrån. Johan behöver inte fundera.

– Jag är helt säker på att det hör ihop med att pappa lämnade mamma, mig och min bror när vi var små. Jag känner ett fantastiskt hat mot honom för det. Trots att jag är över 30 i dag. Han skaffade snabbt barn med en annan kvinna. Han bröt kontakten helt med oss då. Jag har aldrig försökt få kontakt med honom. Jag vill inte ha någon kontakt med honom någonsin.

När han berättar detta ser han inte arg ut, snarast likgiltig.

Är slagsmål verkligen ett bra sätt för att bearbeta den sortens ilska?

– Ja, kortsiktigt är det så. Åtminstone för mig. En annan möjlighet är att gå i terapi. Men jag känner inte att jag vill det i dag, kanske någon gång i framtiden.
Är du orolig för något, som att ditt skuggliv får obehagliga konsekvenser?

– Självklart är jag orolig för min familj. Vad skulle hända med dem om något händer med mig? Slagsmålen verkar bli tuffare. Våra yngre firmakillar, som vill skaffa sig respekt hos oss äldre, ger sig på sina motståndare allt hårdare, trots att utomstående riskerar att skadas.

Han tycker personligen också att det blir allt svårare att hålla firmavärlden utanför vardagsvärlden. Hans dotter och son är små nu, men han vill fortsätta vara en bra pappa åt dem. Ett föredöme.

– Jargongen med kamraterna är extremt våldsam egentligen. Vi pratar om att hata och våldta våra motståndare. Frågan är bara vad jag ska göra för att slippa ifrån suget.

Detta är även skälet till att han ställde upp på att bli intervjuad överhuvudtaget.

– Att prata med en utomstående kanske hjälper mig att ta första steget därifrån.