Illa skrivna sjukintyg, omotiverade arbetsgivare, stressade handläggare och det faktum att försäkringskassans rehabiliteringsinsatser sällan används - därför att den sjuke inte kan uppfylla alla krav - gör att många långtidssjukskrivna hamnar i kläm. Det berättar handläggaren Ann-Marie Baarsen-Hussain.
– Vi gör det helt enkelt genom att strikt följa reglerna för vem som har rätt till sjukpenning och vem som inte har det, säger Ann-Marie Baarsen-Hussain, som har 25 års erfarenhet av sitt yrke.
Känner du dig pressad att dra in sjukskrivningar för att uppfylla någon sorts kvot?
– Nej, inte alls.
Men det här med regler är inte alltid så enkelt. Verkligheten är inte perfekt. Illa skrivna sjukintyg, omotiverade arbetsgivare, stressade handläggare och det faktum att försäkringskassans rehabiliteringsinsatser sällan används - därför att kraven för att få den hjälpen är så höga - gör tillvaron osäker för de långtidssjuka.
Enligt regelboken ska försäkringskassan begära in så kallade utvidgade sjukintyg direkt från den sjukas läkare, om det inte tydligt framgår av den sjukas intyg hur
sjukdomen påverkar arbetsförmågan. Men ofta gör försäkringskassan inte denna begäran, berättar Ann-Marie Baarsen-Hussain.
– Bara när sjukintyget är riktigt undermåligt skrivet ringer vi. Men då ska det vara riktigt undermåligt. Det ska vara tydligt att det inte är skrivet med någon seriositet.
Hon exemplifierar med att många läkare skriver "utmattningsdepression" - i tron att detta räcker som diagnos.
– Det kan i vissa fall bara innebära att den sjukskrivna är trött och less. Vi måste få veta hur arbetsförmågan påverkas. Om det inte står kan vi inte avgöra rätten till sjukpenning och då beviljar vi inte, eller drar in sjukpenningen.
Tror du attdet förekommer att läkare skriver vaga intyg för att själva slippa ge det tråkiga beskedet?
– Jo, så kan det nog vara.
Men i andra fall följs reglerna till punkt och pricka, vilket också kan få negativa konsekvenser för den långtidssjukskrivna. Ska man få arbetsträning måste aktiviteten ingå i ens ursprungliga arbetsuppgifter. Därför kan exempelvis en utbränd sjuksköterska inte "mjukt återvända" genom att göra sådant som minskar stressen i allmänhet på arbetsplatsen (såvida just detta inte ingick tidigare i arbetsuppgifterna).
I vissa fall kan försäkringskassan köpa rehabilitering, sådan rehabilitering som rör rörelseorganen och stresskänsligheten. Men för att man ska få genomgå ett sådant program krävs däremot att vården och arbetsgivaren först har fullgjort sina skyldigheter fullt ut.
– Det har de oftast inte gjort, så det är svårt att köpa denna sorts rehabilitering. Jag gjorde det bara en handfull gånger i fjol. Fler hade behövt hjälp, men kraven är så höga att det inte går.
Det måste gå att motivera arbetsgivaren bättre, menar Ann-Marie Baarsen-Hussain, som tror att många arbetsgivare inte gör något för sin sjuka anställde därför att de vill ha kvar vikarien i stället.
Ann-Marie Baarsen-Hussain hade i fjol möjlighet att köpa stresshantering i en särskild satsning på unga kvinnor, som riskerar att bli långtidssjukskrivna. Men det gjorde hon bara för tre personer.
– Kravet var att alla andra sjukdomar skulle vara uteslutna och bara jobbet vara orsaken. Det är svårt att uppfylla det kravet när inget personligt och bara arbetet får ligga bakom sjukdomen.
I Ann-Marie Baarsen-Hussains lilla rum sitter ett foto av dottern och två kvarglömda julkort på väggen. Det ena kortet är från en tidigare försäkrad, det andra från fem glada utredare iklädda tomteluvor. De är externa konsulter som gör utredningar av långtidssjukas arbetsförmåga i sitt privata företag, berättar Ann-Marie Baarsen-Hussain.
Hon brukar köpa utredningar av dem, men hon önskar att hon bättre kände till vilken kompetens och inriktning de har.
– Jag får läsa mig till den kunskapen på deras internetsidor, så självklart vore det bra med en oberoende undersökning som visar hur skickliga de är. Fast vi handläggare tipsar varandra om dem som är bra.
Det är arbetsgivarens skyldighet att se till att göra en rehabiliteringsplan och stå för arbetsrehabiliteringen.
– Arbetsgivaren måste ta sitt ansvar på större allvar. Om arbetsgivaren håller bättre kontakt med den sjuka minskar risken för att skämmas för att man är borta länge, tror jag. Alla vill bli efterfrågade. Samtidigt är det förstås upp till den sjukskrivna att hålla kontakten med sin arbetsgivare, säger Ann-Marie Baarsen-Hussain.
Hon hoppas att man snabbt förstår riskerna med att gå långtidssjuk och att efter lång tid förlora sjukpenningen. Om man inte kan återgå till sitt jobb, och arbetsgivaren inte hittar andra arbetsuppgifter, måste man ställa sig till hela arbetsmarknadens förfogande. Det kommer som en chock för somliga, fortsätter hon.
Arbetsgivaren är skyldig att inom åtta veckor redogöra för rehabiliteringen av sin sjuka anställda. Ann-Marie Baarsen-Hussain tycker att 25 procent gör detta bra och att 60-65 procent skickar in sin utredning utan att anstränga sig över hövan. Förklaringarna om hur rehabiliteringen ska gå till är ofta minst sagt luddiga. Hon önskar att det fanns större möjligheter att kraftfullare motivera arbetsgivarna.
– Vi kan anmäla dem till Arbetsmiljöverket, som kräver att det finns en organisation för att rehabilitera sjuka anställda. Men Arbetsmiljöverket undersöker inte det enskilda fallet. Det är vi som får vara på arbetsgivaren, som vi inte kan påverka alls. Vi har inga sanktionsmedel.
Ann-Marie Baarsen-Hussain ansvararför 50-talet långtidssjuka som har varit borta mellan 90 dagar och tre år. Och hon tar emot sex-sju sjukskrivningar varje arbetsdag.
– Jag har höga krav på mig själv och kan inte hinna med mer än jag gör. Det är bättre nu när försäkringskassan har nyanställt, men tidigare slutade många här för att det var så stressigt.
Hon har lärt sig att inte ta på sig rollen som kurator, det är faktiskt inte hennes uppgift att lyssna på vad som hänt under veckan.
– Många frågar efter sin handledare och inte handläggare. Vissa tror att vi ska hjälpa till med allt. På 1980-talet var det kanske så.
För många som blir långtidssjuka är det den första rejäla krisen i livet och det gäller kanske särskilt dem som har haft ett tryggt liv med ett välbetalt jobb, fortsätter Ann-Marie Baarsen-Hussain.
Hur är det att möta dessa människor?
– Vissa skulle behöva prata med någon som kan motivera dem, som en kurator. De tror att vi har möjlighet att lösa deras problem, men det är inte vår uppgift. Det enda jag kan säga är att du får inrätta ditt liv på bästa sätt nu med din onda rygg. Försök att hitta ett annat arbete om det är möjligt.
– Jag som privatperson bestämmer inte reglerna, men jag får klä skott för dem. Jag tänker inte ta på mig skulden för hur de är utformade. Samtidigt är det viktigt att inte bli så iskall att man inte förstår människor längre, det gäller att verkligen se dem som varit borta länge. Empatin måste finnas kvar, fast jag tar inte på mig andras olyckor som i början. Hon förklarar att det som gjort att hon orkat vara handläggare så länge beror på att hon aldrig tar med sig jobbet hem.
– Många kollegor gör det och de kan få svårt att sova. Jag kunde ligga sömnlös i början, men det var ohållbart.
Nya handläggare har svårt med sin yrkesroll och jag tycker att de borde få gå kurser i hur man kommunicerar med människor i kris. Det fick jag som nyanställd.
Särskilt efterlyser hon kurser där man lär sig framföra svåra beslut, som att sjukpenningen kommer att dras in. Samtidigt vill Ann-Marie Baarsen-Hussain påpeka att de sjukskrivna inte förlorar sin sjukpenning över natten. Det tar som minst 19 dagar. Men det är sällan ett brev dimper ned så fort.
– Trots att det varit en längre process innan blir många chockade. Rädsla är en vanlig reaktion. Att bli tvungen att söka ett jobb som kanske inte finns eller vända sig till socialen är skrämmande. Särskilt för dem som varit sjukskrivna länge.