PATRIK SCHUMACHER ÄR PARTNER och chef för Zaha Hadid Architects. Han har doktorerat i filosofi och är dessutom en av grundarna till det 16 månader långa mastersprogrammet för yrkesverksamma arkitekter, Design Research Lab, vid Architectural Association i London.

Han jobbar också direkt med olika Hadid-projekt, som BMW-fabriken i Leipzig, där tjänstemännen sitter under det rullande bandet med bilkarosserna, och översiktsplanen för Pekings Soho City.

Schumacher är kontorets tankesmedja och skriver flitigt om arkitektur ur ett teoretiskt perspektiv, ofta förklarar han och argumenterar för Zaha Hadids formspråk.

En bärande uppfattning är att Hadid och andra experimenterande "avantgardearkitekter" har rätt att ta risker i sitt skapande av nya byggnader, risker som kan visa sig leda fel, men som ändå måste få tas för att arkitekturen ska förbli vital och innovativ. Huruvida den är rätt och rättvis, eftrsom den här sortens arkitektur påverkar en stads utseende och planering fundamentalt, hur de boende tvingas se och leva, uppleva, sin stad, är synnerligen omtvistat. Ska det vara rätt att arkitekter och stadsplanerare får ta dessa risker på stadsinvånarnas bekostnad? Det finns många exempel när det gått käpprätt åt pipan.

Hur beskriver du Zaha Hadids arkitektur? Den som tillhör den nya sortens arkitektur, den som du kallar avantgardistisk och som sprider sig över hela världen.

Som ett nytt arkitektoniskt språk, vilket innebär att rummen är annorlunda och fräscha. Det är rum där det är möjligt att fundera över känsligheten i att leva i dagens samhälle. Det är lite som att komma till ett nytt land där man inbjuds att lämna vardagsrutinen.

En annan aspekt är att det annorlunda och nya hos dessa rum gör det möjligt att projicera nya känsligheter på dem. En av våra slogans heter "Njut av det komplexa" och det betyder att ha roligt samtidigt som man hanterar det komplexa.

Hur uppnår man detta?

Ur ett urbant perspektiv betyder det att inte besväras av en komplex och differentierad kontext av multipla delbyggnader, med olika proportioner, stilar och program. Den nya byggnaden kan vara ett försök att förena dessa olika delbyggnader för att skapa ett nytt nätverk av rum och möjligheter, vilket vi har gjort med vårt konstcenter i Rom. Det är en sorts multikontextuell byggnad.

Den öppenheten finns även i mindre byggnader, som i vårt konstmuseum Ordrupgaard utanför Köpenhamn. Den fäster vid en existerande byggnad och tillåter sig själv att rinna ut i det urbana landskapet.

Vi gör så här för att vi tror att det offentliga rummet inte längre är en enda central enhet, utan en lekfull blandning av visuell, rumslig rikedom där det går att uppleva idén om samtidighet.

Du skriver att risker måste tas i det avantgardistiska byggandet. I "Rome:the eternal city/the vital city" står det att "Jag rekommenderar hellre ett projekt som undersöker och till slut ­– på lång sikt – vågar sig in i det okända där bara medellångsiktiga försäkringar existerar. Det är skillnaden mellan reproduktion och utveckling".

Vilka risker är värda att ta när det gäller byggande i det offentliga rummet?

Vi försöker harmonisera med rådande sensibiliteter, men vi försöker också injicera något fullständigt nytt. Och det gäller inte bara byggnadens språk och uttryck, utan också hur den är avsedd att fungera.

Vissa kan bli upprörda när de förlorar sig i denna sorts arkitektur eller när de inte kan identifiera sig med och hantera den. Reaktionen kan vara exaltering, vämjelse eller oförståelse. Men risker måste tas för att åstadkomma experiment inom till exempel internorganisationen på företag. Då måste byggnader användas på nya sätt för att det ska ske och då finns det stor risk för förkastande och att byggnaden inte fungerar som tänkt. Fast det är en risk som måste tas. Det är att likna vid evolution där det krävs mutation: allt kan inte passa ihop och harmonisera på det sätt man vill.

Om det inte går att avgöra vilka de sociala processerna och behoven är i den nära framtiden, är det då inte väldigt svårt att skapa denna sorts nya rum? Och blir inte risken stor för misslyckande då?

Vi plockar upp tendenser som vi vet är på rätt sida om historien. Därför använder vi sloganen "Njuta av komplexiteten", men för att nå dit måste vi lära att ta till oss den spontana upplevelsen. Det gäller särskilt när vi suttit fast i en sorts upplevelser för länge. Att gå upp i en ny upplevelse, som ett konstcenter med multipla funktioner vilka pågår samtidigt och där utställningarna byts ut regelbundet, är att njuta av det komplexa.

Vi har byggt många museer. Avantgardearkitektur och nya former för att kommunicera i det offentliga rummet påminner mycket om samtida konst. Vi upplever att vi har rätt att utveckla konstcenterkonceptet. I vårt Romprojekt använder vi till exempel en mycket komplex lobby. Där ska offentliga sammankomster ske och då krävs det rum för reflektion och kommunikation.

Finns det en gräns för den avantgardistiska arkitekturen?

Ja, det krävs en övergripande riktning, anser jag. Allt är inte OK, så det krävs några riktlinjer. Det handlar inte bara om att skapa ett brott i kaoset, vi har passerat konstruktivismen som var det negativa tillfället, med dess kreativa förstörelser. Nu konstruerar vi nya förståeliga komplexiteter istället, som kan ta många former. Kanske är inspirationen organiska system eller naturliga landskapsformationer. 

Gränserna blir allt otydligare för hur rum ordnas, men genom arkitektur kan vi lära oss nya sensibiliteter och nya sätt att bebo och konsumera dessa rum och händelser.

Politiker och näringslivet tycker om originella byggnader som ger uppmärksamhet i vår tid av globalisering, där städer blir allt viktigare för länders ekonomiska utveckling. Det som kallas ikonarkitektur i den anglosaxiska världen efterfrågas alltmer.

Vad tycker du om denna utveckling?

Vi är inte intresserade av att stärka turismen eller bygga vykortsikoner. Vi vill inte bidra till det, fastän vi kanske oavsiktligt är en del av detta. Det vi vill göra är att uppgradera livskvaliteten och produktiviteten på en social och utbildningsmässig nivå. För att attrahera intressanta nyckelarbetare till kunskapsindustrin och för att erbjuda rum med varaktig stimulans där olika kunskaper kan korsbefrukta varandra.

Det handlar om nya, vitala rum för kunskapsekonomin där studenter och verksamma inom industridesign, film, arkitektur, reklam och media kan mötas.

Peter Cooks konstcenter ger till exempel verkligen Graz en stor dos viktig ny energi. Om inget liknande pågår i en stad måste man flyga till en annan stad för den upplevelsen, därefter följer en kunskapsflykt.

Ert samtida konstcenter i Rom, som är en stad full av historisk arkitektur, blir mycket nyskapande och bryter tvärt mot den övriga arkitekturen i området. Hur tänkte ni?

Rom har ett historiskt center som helt bevarats för turisterna, vilket har varit en förlust för romarna själva. Men nu, en bit utanför centrum, skapas nya rum för kommunikation med sin egen kultur.

I Rom försöker vi låta utsidans offentliga rum, som är rätt många i detta fall, verkligen visuellt penetrera byggnaden. Så att de fångar förväntan i att besöka en tillställning där. Ett museum ska inte vara en bunker, därför är bottenvåningen ofta öppen med ett stort fönster som vänder sig mot ett torg - så att förväntan byggs upp.

I en intervju i "Harvard Design Magazine" från 2004 sade Zaha Hadid och du att "nyckelutmaningen för vårt arbete är att med arkitektur bidra till ett mångtydigt, mångbottnat och dynamiskt urbant samhälle". Ni skriver också att "vårt arbete är fokuserat på försöket att utveckla ett nytt arkitektoniskt språk som kan organisera och uttrycka dynamiska processer inom en rumslig och tektonisk konstruktion".  

Vad betyder det?

Jag anser att den samtida staden har samlat på sig sammansmältningar och motsägelser, vilka uttrycks i vitala och dynamiska stadsbyggnader. Det går inte längre att hänge sig åt estetiska projektioner, för det är att hänge sig åt en otidsenlig estetisk sensibilitet.

Avantgardet håller på att omformulera de estetiska kategorierna. Det viktiga är att öka arkitekturens möjligheter att ge rymd och uttrycka det komplexa i de samtida livsprocesserna med dess multipla agendor som går in i varandra. Vi arbetar i det avantgardistiska segmentet av vår profession där originalitet och innovativ potential är viktigare än hur byggnader presterar i verkligheten. Sådana projekt är investeringar som kanske betalar tillbaka sig i framtida mainstream-arkitektur. Dess värde ligger i förmågan att formulera ett manifest.

Är experimenterandet ett skäl till att så många intresserar sig för arkitektur nuförtiden? 

På 1920-talet kom den revolutionerande modernismen, vars betydelse fick ett mer allmänt uttryck under åren fram till 1960-talet. På 1980-talet fick vi postmodernismen som var ett nytt arkitektoniskt språk, samtidigt som vi fick möjligheten att konstruera alltmer komplexa byggnader.

Folks intresse i dag beror på att det finns många nya idéer inom arkitektur som attraherar en publik. Dessutom pågår en konkurrens mellan olika regioner och städer.

Finns det någon risk med det ökande allmänna intresset? Som att arkitekter och beställare väljer att bli populistiska.

Nej, jag tycker att de tävlingar som utlyses runt om i till exempel Europa är hälsosamma och inte utsatta för populism, vilket kan vara farligt. Det är lite som med de unga brittiska konstnärerna som var populära för några år sedan. De attraherade en stor publik men inte massorna och de hånades i boulevardpressen. Samtida arkitektur är lite likadan, massorna är inte intresserade.

Men finns det inte en risk att städer börjar konkurrera med varandra om att bygga de mest spektakulära byggnaderna? Londons ska exempelvis bygga en skyskrapa centralt som blir 305 meter.

Jag uppfattar det inte som en ohälsosam konkurrens, den känns produktiv. Vi har färdigställt ett museum i tyska Wolfsburg, som är en fantastisk plattform för det innovativa avantgardet, för städer som vill vara dynamiska framöver måste erbjuda denna sorts plattform. Visst är det konkurrens, men den är stimulerande.

Ta exemplet med Santiago Calatravas byggnad i Malmö. Den hjälper till att uppgradera hela staden och visar på en stad som vill vara här och nu och som vågar testa nya saker.

Du är också grundare och lärare på masterprogrammet Design Research Lab på Architectural Association.  Vad krävs av dagens studenter?

Att veta allt som pågår därute, som nya kommunikationsmönster. Det är också höga krav på teknisk briljans, som att skapa nya modeller. Vi låter eleverna arbeta i team för att hantera innovativa program, därför är det viktigt att de håller sig uppdaterade om nya strukturella lösningar.

Modellerna är designade för att nästan efterlikna fotorealism. Eleverna upplever att de kan vidareutveckla en intressant byggnad när deras resultat placeras intill foton av existerande byggnader. De känner att de kan vara innovativa och bidra.

Så elevernas tekniska kunskaper blir allt viktigare?

Vi experimenterar med form och struktur för att finna nya mönster och principer. Det andra stadiet är att finna trovärdiga applikationer, men i början är skapandeprocessen mycket fri. Vi försöker göra byggnader som är något mer extrema än de som deltar i tävlingar. Kanske tippar det över i det otroliga, men studenterna konkurrerar i frontlinjen och spränger gränser och inkorporerar rörelseenergi. Detta är en form av hyperavantgarde och den inte helt genomtänkt, även om den kan byggas på riktigt med vissa förändringar. Men det är inte fantasifoster utan programmen är alltid inom det möjligas gränser.

Det låter som att du tror att framtidens arkitektur allmänt blir mer avantgardistisk?

Jag tror på evolutionära mekanismer, på att det avantgardistiska kommer att sippra in i det som är mainstream. Eftersom vi är övertygade om detta har vi sloganen "Den hörnfria arkitekturen", som bland annat finns i vår BMW-fabrik. Där tillåts flödeslinjer och förbindelser i systemet att framträda och förtydliga sammankopplingar och rörelselinjer. Att ta bort ett hörn gör det möjligt att öka komplexiteten utan att det blir visuell nedsmutsning och det betyder att synfältet blir mindre sönderdelat. Olika objekt förenas och en enskild yta anpassas så att komplexiteten ökar på samma gång som förståelsen förblir intakt.

När detta byggande blir tekniskt enklare kanske det blir en del av mainstream-kulturens språk. Det blir något som ser mer flytande och organiskt ut. Till slut kommer det att finnas överallt och redan nu syns det i industridesign och bildesign. Alla aspekter slår inte igenom men den allmänna komplexiteten ökar och vi lämnar de rena systemens repetition. Istället för repetitiva moduler övergår vi till system där vi vänjer oss vid variationer med mer organisk och differentierad arkitektur. Det finns också en innovationcykel där ett avantgarde med "early adopters" snabbt tar till sig det nya av vikt.

Vems avantgarde är det som ska sippra in i mainstream-arkitekturen? Ert eller Rem Koolhaas? Det finns många arkitekter med egna särpräglade formspråk i dag.

Vårt och andras. Avantgardekontoren växer och blir fler och vi får alla alltmer att göra. Vi gör kulturella nyckelbyggnader och håller på att bli våra egna "early adopters", eftersom vi använder avantgardeidéerna på mainstream-projekt. Vårt kontors intresse ligger bara i projekt där vi kan delta i en innovativ diskurs.  

Många avantgardekontor har tidigare övergått från att vara innovativa och avantgardistiska till att sedan använda sina upptäckter och föra in dem i det som är mainstream.

Det språk vi utvecklar uppvisar ingen idiosynkratisk sensationalism, utan är ett manifest för avantgardearkitektur. Vi vill inte vara ikonproducenter för speciella omständigheter.

Finns det en rak linje mellan Zaha Hadids examenspojekt 1977, hotellet på Londons Hungerford Bridge, benämnt Malevich´s Tectonik? Det som fick namnet av suprematisten Kasimir Malevich, som 1928 skrev "vi kan bara uppfatta rum när vi bryter oss fria från jorden, när den punkt som stödjer försvinner".

(Skrattar) Linjen är ganska rak, men många influenser spelar in, även om det hon gjorde då ingår i samma paradigmskifte som det hon gör nu. Det handlar nämligen inte om att uppfinna en ny arkitektur varje måndag morgon. Det handlar om de arkitektoniska implikationerna av de större förändringarna i ett masskonsumtionssamhälle med allmän konsumtionsstandard. Det gäller ett samhälle där kommunikationen och institutionerna har förändrats.  

Redan i slutet av 1970-talet fångades dessa tecken upp av känsliga iakttagare och dagens arkitektur är fortfarande en del av detta. Först kallades det dekonstruktivism, som var kreativ förstörelse och en reaktion på modernismens principer om universalitet, förutsägbarhet och utopisk ordning.

Dekonstruktivism har nu bytts ut mot konstruktivism. Det är rent stilistiskt ett sätt att försöka ordna komplexiteten och inte bara skapa ett brott i det ordnade. Och det är inte en modenyck som är ytlig och meningslös. Den tidiga postmodernismen handlade sedan om collage, överlappningar och en sorts pop-sensibilitet som gick ut på att tillåta olika sensibiliteter.

Nu jagar vi inte längre nya former och koncept, utan använder våra applikationer på allt större projekt. Vi har inget namn på detta i dag för termen dekonstruktivism används inte längre.

Vilket namn tycker du passar för den arkitektur ni står för?

Jag vet inte, det är svårt. Något med organiskt, men det har använts tidigare, och något som också innehåller ordet komplexitet.

Behövs det verkligen ett namn, en titel?

Ja, de som har lyckats lansera slagkraftiga namn har lyckats förtydliga vad de vill göra. Nu jobbar vi på en ny identitet inom Zaha Hadid som kallas "Elegans", där önskan om komplexitet har mognat och utmaningen nu är att förtydliga och ordna denna komplexitet så att den blir förståelig. Det går nämligen att orientera sig i komplexiteten genom att uttrycka någon sorts elegans.

Vi kan därmed göra något ganska komplicerat genom att integrera de olika riktningarna och aspekterna i det övergripande sammanhanget.

Därför anser jag att det behövs slogans. Det behövs en rubrik för att nå ut med avantgardearkitektur, för att beskriva vad det handlar om och ge manifestet en rubrik.

Så är det.

...