Svenskheten har sina plussidor. Men definitivt också sina minussidor - som att vi inte vill släppa "främlingar", det annorlunda, in på livet. Denna svenska mentalitet är ett arv från gamla Bondesverige, som vi ännu inte lämnat bakom oss, menar etnologen Åke Daun.
För en helsvensk är det naturligt att inte vara för kritisk på jobbet och att istället söka det som förenar - det som gör att gruppen har det trevligt ihop på kafferasterna och mötena.
Lika naturlig är den spridda svenska uppfattningen att den som inte har fostrats i den speciella svenska kulturen inte kan fungera som det förväntas på en svensk arbetsplats.
– Många svenskar har svårt att slappna av om de inte är omgivna av människor som är precis som de själva. Man föredrar samma neutrala ansikts- och kroppsspråk. Och ska man bli en del av en svensk grupp gäller det att följa kollektivets regler från första stund. Det erbjuds sällan en andra chans. Man ska uppträda som de andra, inte sticka ut för mycket, säger Åke Daun, professorn i etnologi som skrivit flitigt om den svenska mentaliteten, bland annat boken Svensk Mentalitet från slutet av 1980-talet.
Han figurerade också ofta i medierna inför euroomröstningen när det typiskt svenska plötsligt definierades som ett problem för att rösta ja till euron.
Under en epoknär alltfler svenskar verkar söka fasta och beständiga värden att luta sig mot smiskar Åke Daun de svenska skinkorna blågula med sin kulturrelativistiska analys. Att den svenska kulturen är unik och annorlunda på detta mer inskränkta sätt är nog svårsmält särskilt för dem som upplever sig som födda kosmopoliter.
Han sitter isin fåtölj i lägenheten som blandar svenska stilrena bruksföremål med mönstrade kaukasiska mattor och färgstarka spanska soffor. Den seniga kroppen får honom att se ut som de där fiskarna vid strömmen i gamla journalfilmer. Åke Daun ser närmast ut som schablonbilden av den svenske mannen.
Min blick fastnar på en bilderbok i hyllan med foton av religiösa korsstenar i Armenien. Han berättar att den tillhör hans fru, Laura, som är från just Armenien. Hon var tidigare producent vid Sveriges Radios ryska sändningar, numera är hon rysk tolk med massor att göra till följd av alla rysktalande som söker flyktingstatus.
Det är behovetav trygghet i kretsen av likasinnade som så ofta motiverar svenskar att anställa den som liknar en själv. Och helst den som rekommenderas av en gemensam bekant, enligt Åke Daun.
– Inställningen är att om den andra personen verkar vara som jag själv, då har jag fullt förtroende för honom. En människa, i vars framträdande jag inte känner igen något av mig själv, gör mig i stället osäker. Detta sätt att tolka människor betyder att man inte ser individen, bara ett diffust kollektiv. Är han till råga på allt invandrare, ja då är han nog som alla andra invandrare. Såvida han inte är någon jag redan känner och gillar. Då räknar jag inte honom till de vanliga invandrarna.
– När Susan Sontag bodde i Sverige på 1970-talet reagerade hon på att svenskar så ofta sa att en människa var trevlig, att de aldrig kom närmare ett nyanserat omdöme. Den svenska homogeniteten har inte stimulerat till försök att tolka och förstå människor på ett djupare plan. Svenskar är dåliga på att bedöma en persons verkliga karaktär.
I svenska grupper betonas det gemensamma.
Att visa aggressioner i en svensk grupp är exempelvis tabu. Att bli arg så att det syns är en enkel resa rakt ut ur gemensamheten. Därför undviker många diskussioner där motstridiga uppfattningar konfronteras. Då kan man bli ovänner.
– Det är inte ovanligt att efter en diskussion få höra: "Du är väl inte arg på mig?" Bland svenskar är det svårt att skilja mellan person och åsikt. Åsikter tolkas alltför ofta som en del av identiteten.
Åke Daun exemplifierarmed det brittiska parlamentet där ledamöter kan bli rejält arga på sina opponenter och ge uttryck för det, men ändå vara goda vänner privat. I anglosaxisk kultur tar ofta någon på sig rollen som djävulens advokat i grupper.
– Det anses särskilt viktigt när de övriga är överens. I Norden är det likheten som är eftersträvansvärd. Ju mera lika man är i en grupp, desto bättre. Då kan man pusta ut. Och det är ansträngande att ha starkt skiljaktiga åsikter. Då måste man ju leta efter det som förenar. I Sverige är det viktigt att säga "visst" och "precis" för att markera att man är inställd på samförstånd, säger Åke Daun, som själv upplever sig som tvåkulturell till följd av sin forskning och sitt äktenskap.
Skälet till attsvensken beter sig på det här sättet har, enligt honom, en enkel förklaring. Vi kan återigen skylla allt på det gamla Bondesverige. För varje folk bär sin kultur på ryggen, som han uttrycker det. Någon direkt individuell skuld till att ditt företag inte anställer andra än dem med svenskt namn existerar alltså inte.
– Livet i bondbyn varade till mycket nyligen. Fram till för 75 år sen bodde de flesta på landet. Det livet präglades av intolerans mot det avvikande och framtvingade en anpassning som förenade.
En idé som vuxit sig stark under det senaste halvseklet är att svenskar valt en unik och bättre väg än andra folk, fortsätter Åke Daun. Att andra folk egentligen skulle vilja ta efter det svenska sättet, om de bara inte suttit fast i sin gamla historia.
– Det finns en djupt rotad trosföreställning att världen vore bättre och lyckligare om andra folk kopierade det svenska sättet att organisera ett samhälle.
I rummet intill- med egen ingång mot trapphuset - spelar 17-åriga sonen Aram rock på högsta volym.
– Han vet att jag vet att han har besök av sin flickvän när de dubbla mellandörrarna är ordentligt stängda, ler Åke. Trots att Åke Daun ser på människan utifrån hennes kultur, är han naturligtvis medveten om att kulturen inte avgör varje individs enskilda handlingar. Och att kultur är något som ständigt förändras. Men kulturen - det sammanhang vi befinner oss i - kan vi inte välja bort.
– Ingen svensk man, som uppfattar sig som oerhört jämställd, har skäl att klappa sig på ryggen för att han personligen lyckats bryta med det gamla könsrollsmönstret. Det är i huvudsak en förändrad kulturs förtjänst.
Ett annat exempel är synen på de gamla. I Sverige tar inte de vuxna barnen på ett "naturligt" sätt hand om sina gamla föräldrar. Han berättar att i Bondesverige skrevs ett kontrakt, vilket även var juridiskt bindande, att den son som tog över gården måste ge en viss mängd potatis, ägg, mjöl och annat till sina föräldrar när de blev gamla. De bodde i vissa fall avskilt i en "undantagsstuga".
– En japansk gäststudent i etnologi beskrev denna historiska detalj som den största kulturchocken under sin vistelse i Sverige. Att kontakten med föräldrarna är så sporadisk i Sverige i dag, när barnen väl flyttat hemifrån, är något som många invandrare uppfattar som känslokyla. Man kan jämföra med Italien där också söner bor hemma tills de gifter sig.
När han sägerdetta tittar han lite vemodigt mot Arams del av lägenheten. Sen bjuder Åke Daun oväntat och osvenskt mig på middag i sitt hem.
Efter maten berättar han att den svenska stadstillväxten tog fart först på 1960-talet.
– En svensk storstadsbo håller helst till i sin stuga, låt vara belägen på sjätte våningen. Han är fortfarande själsligt rural, han "sköter sig själv och skiter i andra". Han undviker främlingar och noterar dem i regel inte ens på sin mentala karta.
Men Åke Daun menar att den yngre generationen rör sig i riktning mot att bli äkta stadsbor. Om inte annat hoppas han det för sin sons skull. För han uttrycker en viss oro för hur långsamt det går i Sverige att acceptera mångfald och olikheter.
Han är självkritiskt medveten om att denna tro att allt går mot det bättre präglades in i honom under ungdomsåren, de ultramodernistiska 1950- och 1960-talen.
Hur ser du på plussidan och minussidan att vara svensk?
– Jag uppskattar driftigheten parad med en pragmatisk organisationsförmåga. Detta att verkligen få något ur händerna. Samtidigt önskar jag att jag vore mera lättsam och hade fler djupa vänskapsrelationer. Som bland armenierna.
– Min fru berättade en gång om en rysk kollega som gick igenom en personlig sorg. Alla icke-svenska kolleger tröstade och kramade om. Även i Ryssland har vänskap en annan innebörd. I Sverige är inställningen mer pragmatisk: "Det går inte att trösta henne, maken är ju död."